Vardagshjältar och vardagsstjälpare

Jodå, båda sorterna finns – även inom sjukvården.

Två exempel: Jag känner två familjer med varsitt barn med ADHD. Vi kan kalla barnen stora A och Lilla B.

Stora A är i tonåren och han och hans familj känner sig ofta mer stjälpta än hjälpta av vården. Efter lång väntan på utredning och konstaterad diagnos upplever de ändå att inte får rätt hjälp. Att de ständigt blir ifrågasatta.  Stora A får en medicin som han har svårt att svälja och som hjälper mot koncentrationssvårigheterna, men i gengäld ger honom tics.

 Lilla A är några år yngre. Efter lång väntan på utredning och diagnos känner familjen att de fått jättebra hjälp av NP-teamet. Att man blir tagna på allvar och lyssnade på. Lilla B har också svårt att svälja medicin, precis som Stora A. Därför får hon kapslar som man kan dela på och hälla ut pulvret på tex lite yoghurt. En medicin som inte gett biverkningar.

Både Stora A och Lilla B har motoriska svårigheter. Stora A´s familj är frusterade för att de erbjuds samtalsterapi. ”Men det går inte att prata så att Stora A kan gå ”, säger Stora A´s pappa. Lilla B får remiss till en sjukgymnast, som gör en utredning och hjälper till med ett träningsprogram.

Varför får de två familjerna så olika hjälp?

Utan att känna till de olika personerna som varit inblandade från sjukvårdens sida kan jag bara ha lite misstankar och teorier: Lilla B har haft turen att träffa våra vardagshjältar i sjukvården. Människor som brinner för sitt arbete och känner att de kan göra skillnad i ett barns liv.

Stora A´s kontakter med sjukvården har snarare kantats av vardagsstjälpare. Människor som förhoppningsvis vill hjälpa, men inte förmått sätta sig in i Stora A´s och familjens liv. Som inte tagit sig tid att verkligen lyssna varken till honom eller övriga familjen.  De är nöjda med att ha satt en diagnos och skrivit ut en medicin som ”borde” vara bra. Kanske saknar de kunskap om behandlingsalternativ. Jag vet inte. Men resultatet blir att familjens vardag stjälps gång på gång. Livet blir onödigt svårt.

Jag skulle önska att alla vårdsökande fick samma bemötande som Lilla B med familj. De har blivit bemötta med intresse och respekt. Av människor som faktiskt insett hur familjens vardag ser ut. För det är i vardagen vi alla lever. Med eller utan diagnoser, med eller utan riktig hjälp från sjukvård och samhälle. Och det är i vardagen som vi måste leva och fungera.

Och de riktiga vardagshjältarna – Det är Stora A, Lilla B och alla familjer som kämpar för att få vardagen att gå ihop.

Och det, mina vänner, är tillräckligt svårt utan vardagsstjälpare!