tankar från hästryggen

Det finns inget så avstressande som att vara i ett stall. Inte minst för att det är tekniskt omöjligt att stressa. Gör man det slutar det bara med att tyglarna fastnar i stigbyglarna, man trampar på sadelgjorden och stuper med näsan före mot krattan, som välter mot kraftfoderhinken som trillar ner på golvet och man får jaga hundar, kaniner och andra närvarande djur som raskt försöker förse sig. Med lite (o)tur lyckas en häst krångla sig ut ur boxen och delta i en vilda jakten på maten också… Dessutom känner hästen på sig att man stressar. Stress för en häst = sabeltandad tiger utanför dörren. Försök rykta och sadla då. En sak kan jag säga – det går INTE snabbare… Så, alltså lämnar man stressen utanför stalldörren och ser fram emot några härliga timmar i sällskap med en häst.

Och väl uppe på hästryggen går det som på räls i vinterväglaget – Eller, förresten, jag börja om – det går inte som på räls. Det går alltså framåt. Fyrhjulsdriften och dubben (broddarna) fungerar utmärkt! Vi forcerar snödrivor och mindre träd som ingenting. Snön gnistrar och det är outsägligt vackert.

Jag har lyckan att ha underbara, snälla grannar – som tex lånar ut sin mysiga häst sådana här härliga vinterdagar! Glimmer är en något till åren kommen herre. Men pigg som en pelikan i kylan! Han galopperar över ängarna så snön sprutar om hovarna och ger sig katten på att han ska komma om betydligt yngre och snabbare varmblodet Lutfina. Resultat? En mycket svettig och trött fjording… Och hur löser en gammal garvad pålle det?  Jo, han lägger sig ned för att rulla sig i den svalkande snön. I och för sig en god idé…men… jag sitter ju på!!!

Och tro inte att han, som vanliga hästar, stannar till, nosar och trampar innan han lägger sig ned. Nej, mitt i ett steg så bara försvinner ett framben och sedan det andra! Min första tanke är att han trampat igenom och ner i ett djupt hål, sedan inser jag vad som är på gång… Det är bara att kasta sig av (rekommenderar varmt att försöka få ut breda skoterkängor ur stigbyglar snabbt, samtidigt som man står uppe på sadeln och vrålar åt hästen att ”LÄÄGG AV!”- annorlunda form av motion) och se till att få upp hästen innan han vällustigt vältrar sig runt i djupsnön med sadel och allt…. Med ett stön kommer han upp på benen igen och tycker att jag är eländigt elak som inte unnar honom ett skönt snöbad. Och jag misstänker att detta kan ha varit en liten hämnd för vad jag utsatte den stackarn för nån timme tidigare:

 Redan vid 11-tiden har jag mage att störa Glimmer i hans skönhetssömn och komma dragande med sadel och träns! Men hämnden är ljuv…. 

Och snön är kall!