Respekt, förståelse, acceptans och förtroende är det jag sitter och tänker på i dag.

 

Våra barn bär ständigt med sig det vi vuxna lär dem hemma och det de lär sig av andra i skolan. Som vi bemöter barnen kommer de att bemöta andra. Ja, jag vet att det är något av en klyscha, men likväl sant.

Det våra barn upplever i skolan kommer de att bära med sig resten av livet. Det kommer påverka hela deras uppväxt, vidareutbildning, karriärval, framtida sociala liv.

Vi måste se till att de i skolan inte bara lär sig om respekt, förståelse, acceptans och förtroende utan att de också möts av respekt, förståelse, acceptans och förtroende – från såväl vuxna som barn. Att de blir sedda som de individer de är, med olika behov och olika förutsättningar.

Att hemma ständigt bedyra barnens okränkbarhet, värde och existensberättigande hjälper inte om de inte möts av samma attityd i skolan. Det är vår skyldighet som vuxna att se, höra och göra. Såväl hemma som i skolan. Såväl föräldrar som personal.

Barn reagerar så olika, utifrån sina egna medfödda och inlärda förutsättningar. Några är trygga i sig själva. Några är mer tysta och försiktiga. En del har större bekräftelsebehov än andra. Blir de inte sedda kommer de se till att de blir det.

Det är bland de barnen vi finner dem som klättrar på möbler, springer omkring, pratar högljutt. Det är de bland dem vi hittar barnen som mobbar och fryser ut sina kamrater. Som bryter förtroenden, som inte varken accepterar eller respekterar andras behov. Och det är klasskamraterna som kommer i kläm.

Bland de högljudda, utagerande syns inte de tysta som sitter snällt på lektionen och räcker upp handen utan att få hjälp.

Bland de högljudda, utagerande syns inte de som passar på att mitt i stöket utdela verbala eller fysiska tjuvnyp.

Bland de högljudda, utagerande sitter de tysta – tystade och blir ännu tystare, återigen tystade.

Och lär sig att det inte lönar sig att förlita sig på vuxna, för de vuxna hör inte, ser inte, gör inte.

Och det tänker jag aldrig acceptera! Det är vår skyldighet som vuxna att se, höra och göra!.

Att se och höra både de högljudda, de tysta och de nedtystade.

Att göra något så att alla barn får en vettig situation såväl i klassrummet som på rasterna. För utan en vettig arbetsmiljö kommer de inte lära sig varken skolämnena, respekt eller förståelse för andra. Och utan vare sig kunskap, förståelse eller acceptans är förutsättningarna för framtiden rätt usla. Och för att avsluta med ännu en (sann) klyscha så är barnen vår framtid.