En bulektikers bekännelse

Nuuu vet jag äntligen vad jag har för diagnos. När jag lyssnade på P1 i morse, på ett inslag om dyslektiker slog det mig – Jag är bulektiker! Jag överkonsumerar ord… och släpper ut dem igen, stundtals okontrollerat och till omgivningens fasa. Stundtals något mera genomtänkt och då möjligen till ännu större fasa…

Jag frossar i formuleringar och fraser, vältrar mig i välformulerade verser och knaprar i mig kul konversationer. Ypperliga yttranden gör mig yr av lycka. Jag lever i en värld där konversation är en kampsport, eller möjligen en uppvisningsgren i klass med isdans eller simhopp på hög nivå.

Min sjukdomsinsikt smög sig på mig i helgen. Jag hade förmånen att på en middag få sitta bredvid litteraturprofessorn Göran Hägg, http://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ran_H%C3%A4g som är ett sällsynt underhållande middagssällskap. Någonstans mitt i varmrätten fann jag mig själv sitta och diskutera konjunktivens betydelse för det medeltida latinet… Det var väl ungefär där som jag insåg att det kanske inte är det normala konversationsämnet vid en lättsam, uppsluppen middag.

När jag i morse satt i bilen (har man 10 mil till jobbet hinner man tänka en del) konstaterade jag att detta, mitt funktionshinder – eller funktionsmöjlighet – sannolikt borde upptäckts långt, långt tidigare. Jag kom att tänka på att det nog var i femte klass som jag tillbringade en stor del av skoltiden i kapprummet, läsandes ”Illiaden & Odyssén”. Utkommenderad av min annars så tålmodige lärare. När jag sedan blev insläppt i klassrummet igen så yttrade sig bulektin som den brukar – de konsumerade orden kom ut, möjligen helt utan urskillning eller för den delen skiljetecken…

Att ha en 12-åring i klassrummet som talar på jambisk vers är inte bara en anakronism, utan förmodligen fullständigt outhärdligt för t.o.m. den mest härdade lärare. Jag vill minnas att jag åkte ut igen och mitt ordriskbruk förstärktes. Och som så många andra livslånga diagnoser har min bulekti snarast förstärkts under åren.

Jag njuter av att för mitt inre se gracila glosor glida fram över litteraturens vidder. Eller av hur suberba sentenser studsar mellan talarstolar. Och – jag erkänner – att på fullaste allvar (jo, jag menar det!) diskutera konjunktivens betydelse för det medeltida latinet. http://www.ne.se/konjunktiv#

Kan möjligen mitt politiska engagemang och mitt bloggande rent av vara ett uttryck för denna bulekti?

Finns någon bot? Och skulle jag i så fall vara intresserad av detta botemedel?

Möjligen skulle omgivningen uppskatta det. Men jag tror jag är tillfreds med min bulekti och är fast besluten att få hävda min särart tillsammans med mina själsfränder på området.