på sprutbytesprogram

….en svår fråga. Det finns en del som talar för sprutbytesprogram. Jag tänker då framför allt på smittskyddsaspekten, men också på att en ”sprutbytescentral” kan bli en plats för missbrukare att få kontakt med sjukvården. Det är ju inte den kategorin patienter som söker upp sin primärvårdsläkare i onödan precis…

Men, jag måste säga att jag ändå inte riktigt kan förlika mig med tanken. Varför? Jo, jag tycker det är att kapitulera inför missbruket. Smittspridning är ju en konsekvens av missbruket, att ”bara” förhindra smittspridningen är ju inte att ta itu med det verkliga problemet. Som jag ser det är det själva missbruket vi behöver komma ifrån. Det orsakar så oerhört mycket sorg, smärta  och elände inte bara för den som missbrukar utan också för hans/hennes familj, anhöriga och vänner. Och inte alltför sällan leder också missbruket till att man förlorar sin familj, sina vänner, jobb och ibland också bostad. Så problemet är faktiskt större än ”bara” smittspridning.

Att införa sprutbytesprogram är för mig att sända signalen att det inte är så allvarligt med missbruk. Så länge man inte utsätter sig själv och andra för blodsmitta. Men allt annat man utsätter sig själv och andra för då?! Förtjänar inte det att tas på allvar?

Jag tror inte att det är någon som fattar ett genomtänkt, balanserat beslut att börja missbruka.Det är en följd av många händelser och av olika förutsättningar. Det är också få sprutnarkomaner som lever ett gott och självförverkligande liv, endast hotat av risken för blodsmitta. Och som alltså skulle se att sprutbyte är lösningen på deras problem.

Många missbrukare har också en psykiatrisk diagnos i botten. Missbruket kan vara en följd av att man ”självmedicinerar” för att må bättre.  Att man med hjälp av narkotika dövar sin ångest, lugnar sig alternativt kommer igång. Att komma tillrätta med de psykiatriska problemet är i stort sett omöjligt så länge personen i fråga missbrukar. En del narkotika utlöser också psykotiska tillstånd. Det är därför lite svårt att veta vad som är ”hönan” och vad som är ”ägget” när det gäller dubbeldiagnoser (alltså missbrukare med psykiatrisk problematik)

Vi har i Västragötalandsregionen en brist på substitutionsbehandling. Jag tycker det vore oerhört mycket bättre att satsa pengarna på att hjälpa människor ur sitt missbruk och till ett bättre liv genom substitutionsbehandling istället för att hjälpa dem att stanna kvar i sitt missbruk genom sprutbytesprogram.

Och på att upptäcka människor i riskzonen tidigt. Ju tidigare vi kan sätta in förebyggande insatser desto större chans att rädda människor från att någonsin hamna i ett missbruk. Smittspridningen, som ett sprutbytesprogram kan lindra är bara ett symtom på ett värre problem, nämligen själva missbruket.

2 kommentarer för “på sprutbytesprogram

  1. Hej, Tommy!
    Stort tack för att du vill dela med dig av dina erfarenheter! Att fastna i missbruk – eller se sina nära och kära göra det – måste vara bland det värsta man kan uppleva.
    Det gläder mig att du använt dina erfarenheter så konstruktivt genom att engagera dig politiskt och yrkesmässigt. Jag sätter stort värde på dina synpunkter, jag inser att det ligger mycken erfarenhet bakom dem – Tack!

  2. Hej Tännström.
    Du har betänkligheter mot sprututbyte men tycker att man skall satsa på substitutionbehandling.
    Jag skall ge en liten bakgrund av mig själv. Jag har haft missbruk i min närhet i 25 år (knark). Det var detta som gjorde att jag engagerade mig politiskt för 20 år sedan. Jag har suttit och sitter i en socialnämnd sen 20 år tillbaka. Jag sitter även i polisstyrelse och i övervakningsnämnder. Jag har även jobbat med missbrukare i 15 år. Du är inte unik i ditt funderande i missbruks-sammanhang. Jag skall ge dig mina erfarenheter från missbruksbekämpning. Mina första 5 år sköt jag hela tiden dit kudden vilken underlättade för missbrukaren att fortsätta sitt missbruk, Jag var med andra ord mycket medberoende oh detta gjorde att jag utnyttjades av missbrukaren. Man får aldrig glömma bort att missbrukaren har två identiteter. Missbrukarens värsta fiende för att bli drogfri är medberoende. Därför skall man absolut inte tillåta sprututbyten eller substitutbehandling. I det sistnämnda fallet så byter man ut naturligt heroin mot ett syntetiskt och därmed blir missbrukaren kvar i sin drogpersonlighet och kommer aldrig till den punkt där han/hon måste välja väg.Fortsätter jag så går jag en tidig död tillmötes eller lägg ned och du får livet åter. Till den punkten kommer alla missbrukare förr eller senare och detta skall vi inte förneka dem genom substitutbehandling. Jag har sett många metaforfoser bland framförallt narkomaner. Jag kan även tala om att sedan vi antagit substitutbehandlingen i Gävleborg har vi nu efter tre år fått ett h-e med avgiftningarna av de här missbrukarna. Man skall veta att avgiftning från metadon och subutex är långa och plågsamma och ger abstinens i åratal och det löser inga problem utan tvärtom det har förvärrat läget för kommunerna framförallt. Man kan inte bygga narkotikapolitiken på medberoende utan den skall bedrivas med tuff kärlek. Detta är det enda sättet att ge missbrukaren livet åter. I sammanhanget kan jag nämna att vi har säkert räddat minst ett hundratal knarkare ur träsket utan substitut oh än har jag inte sett någon som blivit fri från drogerna via substitutbehandling. Man underlättar istället deras drogandet. Min erfarenhet av substituten är att det i stort är en modern lobotomering. Vi får inte gå på narkotikaliberalernas argument. Deras argument faller eftersom det finns facit på vad som hänt när man tillåtit substitutbehandling. Jag rekommenderar alla att ta en tur till Glasgow,Toronto m.fl oh lyssna bland politiker hur detta slagit ut. Det råd vi fick från politikerna var ”Gå inte på detta”. Vi sitter där vi sitter och vet inte hur vi skall komma ur det. De har fått ett ökat missbruk och kostnaderna både mänskligt oh ekonomiskt har blivit en katastrof.

Kommentering avstängd.