…på styrka

Jag har haft en helt fantastisk helg. En helg där jag skrattat och gråtit och fått så många tankeställare och livserfarenheter  mig till livs.

Om jag säger att jag skrattat så tårarna rann, till ett seriöst föredrag om bipolär sjukdom av professor Mikael Landén, så är det kanske svårt att tro på, men så är det. Det är verkligen en gåva (och sannolikt en hel del övning) att kunna berätta om så svåra saker på ett sätt som både är begripligt och underhållande – och inte minst medkännande.

Lättare är det att tro på att tårarna rann av helt andra skäl när Mikael Nabrink berättade om sin bäste vän, Patrik, som begick självmord efter att ha slagits med ångestens demoner i många år. När sedan Patriks far spontant ställer sig upp och berättar, så är tårefloden ett faktum.

Alliansen ordnade en psykiatrikonferens i Uddevalla, som kommer leva kvar i deltagarnas minne länge, länge.

Under en konferens med så starka ämnen – och talare som berör så ända in i hjärteroten – blir det en alldeles egen stämning i pauserna. Här finns sjukvårdspersonal, förtroendevalda, människor med egen erfarenhet av psykiatri, efterlevande anhöriga, representanter för patientföreningar, journalister och allmänt intresserade personer.

När vi står och pratar vid kaffet berättar en av deltagarna om sina självmordsförsök som tonåring, en annan om sin mors självmordsförsök, jag själv om en släktings svåra psykossjukdom som satt spår i mitt liv. Vi pratar om utbildningsprogram för skolan, för att hindra självmord hos barn. Något som är så tabubelagt att det överhuvudtaget knappt diskuteras. Knappast de vanliga samtalsämnena på en konferens en fredagseftermiddag….

Smått matt av sinnesrörelse kastar jag mig i bilen för att skynda mig till en sedan länge planerad tjejkväll, med Mia Skäringers show på Kajskjul8 som begivenhet. Även detta visade sig bli en emotionell berg-och-dal-bana. Att vara så självutlämnande på en scen – och lyckas balansera det – och samtidigt vara rolig – Jag saknar ord!  Att kunna vända så hemska upplevelser till en egen styrkekälla att hämta kraft ur. Och att ha modet att dela med sig.

Så många människor som genomlevt och överlevt så mycket! Och alltför ofta kallar vi (i sjukvårdspolitiken, i massmedia osv) människor som gått igenom sådant för ”sköra”.

Sköra – my ass! Här snackar vi power! Att överhuvudtaget överleva med en psykisk sjukdom/funktionshinder/minnen av övergrepp är ju en bedrift som vi borde avundas!

Att inte bara överleva, utan också leva är värt bragdmedalj! Alla dessa människor som dagligen slåss mot inre demoner i form av ångest, depression, psykoser, men faktiskt också klarar av att leva ett liv. De går upp på morgonen, går till jobbet eller skolan, handlar, lagar mat, skjutsar barn, spelar fotboll. Och du och jag har inte en  aning! För psykisk sjukdom är inget vi pratar om… Och det är ingenting som syns på utsidan.

Jag kommer aldrig mer att uttala mig om ”sköra” individer. Här handlar det om styrka, rena urkrafterna som är igång. Här finns resurser som samhället borde ta tillvara. Jag tror stenhårt på vad som kallas patient-/brukarmedverkan. Både i vars och ens egen behandling, men också för att vi alla har så mycket att lära av människor som gått/ständigt går igenom så många och stora svårigheter. Ta reda på hur de som fått någon form av behandling hur de upplevde den. Hur de upplevde personalen, vad som skulle kunna göras bättre. Hur de som anhöriga blivit bemötta och behandlade av sjukvård, socialtjänst, polis – ja, samhället i stort. Hur samhället kan hjälpa, istället för stjälpa, vilket alltför många vittnat om. Hur vi kan fråga utan att ifrågasätta, stötta utan att ta över och omydigförklara. Hur vi kan se varje enskild människa och hennes unika situation, inte betrakta människor som diagnoser.

Den här helgen har jag träffat på några av de starkaste människor jag någonsin kommer att få möta. Och jag är så glad för det!