-varför tror vi inte att vi duger som vi är?

Sitter och bläddrar förstrött i en veckotidning. Hamnar då på ett reportage som handlar om bukplastik. Inser att det inte handlar om den bukplastik vi brukar diskutera på jobbet, dvs den som det uppstår behov av efter fetmaoperationer. Nej, här är det helt ”vanliga” kvinnor som känner ett stort behov av kirurgiska ingrepp. Läser om en kvinna i min egen ålder som ”nu äntligen kan visa sig i bikini igen”.

När jag ser på före och efter-bilderna inser jag att den där ”före-magen” har väldigt stora likheter med min egen. Och jag som inte ens fattat att jag borde skämmas för den!

Jösses, här har jag tydligen förorsakat omgivningen stora obehag genom att visa mig på offentliga badplatser endast iförd bikini. Hade jag inte ens fattat… Men, å andra sidan brast inga barn ut i gråt, inga vuxna packade förtretat ihop sina badpryttlar och lämnade platsen i protest. Inte ens grannens häst bröt ut i sken efter att ha utsatts för åsynen av undertecknad i bikini på tomten.

Nästa ögonblicksbild – en TV-studio. En kvinna får sina rynkor borttagna i direktsändning. Fast enligt skönhetsexperten handlade det inte om ”att ta bort rynkor, utan om att addera volym”. Kvinnan är vacker – redan innan ingreppet. Tittarna får veta att detta kostar ca 30.000 kronor, därefter måste det ”fyllas på” var sjätte vecka för ca 10 – 12.000 kr. Vad är det som får denna kvinna att lägga ut dessa summor på att ta bort ryn.. förlåt – addera volym, till sitt ansikte?

Varför denna hysteri kring normalt åldrande? Varför kan vi inte tycka att vi duger som vi är? Vad är det för fel med att det faktiskt syns att man är 40, 50, 60 eller 70, 80, 90 osv? Varför vill man se ut som 20 när man är 53? Varför värdesätts inte kvinnors erfarenhet – och med det godtages ett normalt åldrande även utseendemässigt?

Varför vill så många ta genvägarna till den där platta magen. Som man kanske hade när man var 20, tränade fyra gånger i veckan och inte hade fött fyra barn. Kan inte den där lätt uttänjda 40-årsmagen ses som ett bevis på att där inne har vuxit ett litet liv, och därmed minskar chanserna att den ska bli så där platt och slät igen? Att man har viktigare saker för sig än att göra 400 sit-ups varje morgon?

Att hålla sig i form är naturligtvis önskvärt – och skulle göra oss alla både smalare, piggare, vackrare och mer energiska. Jag uppmanar verkligen alla att göra vad man kan för att hålla kroppen i gång. Men att på konstlade vägar försöka få fram en kropp/ansikte som ser ut som nåt det inte är har jag svårt för.

Och det oroar mig att så många tror på att det behövs. Att man går på myten om att hollywoodstjärnorna faktiskt ser ut sådär som de tycks göra i tidningarna. Hallå! Hört talas om photoshop?

Att det finns ett tänk som säger att det är viktigare att vara vacker (=se ung ut) än att ha erfarenhet och kompetens.

Varför går vi på dessa myter? Och utsätter oss för knivar och nervgift som dessutom kostar hiskeliga summor? Och vilka signaler ger vi till våra barn och unga genom vårt eget agerande?

Dags att våga stå upp för vilka vi är. Allesammans gör nu så här:

Räta på ryggen, lägg på ett rejält smile, ta en titt på den där snyggingen du ser i spegeln och säg: ”Jag duger som jag är! Min erfarenhet syns i mitt ansikte, mitt liv syns på min kropp. Och jag är vacker!”