att det är av människor vi lär oss

Jag samlar på berättelser. Historier ur människors liv. Och tänker att det är av andra människor vi lär oss. Våra liv ser så olika ut. Inte bara jämfört med de liv våra förfäder levde, utan så olika våra liv ser ut – vi som lever just här och nu.

Jag har förmånen att i mitt uppdrag få träffa många intressanta människor som jag inte skulle mött annars. Många av dem delra gärna med sig berättelser ur sina liv. Berättelser som ger en förklaring till varför de är som de är i dag, eller varför de är där de är i dag. Så oerhört spännande! En del berättelser är tragiska, fruktansvärda. En del vittnar om en oerhörd styrka. En styrka som förmått dem att ta sig ur destruktiva förhållanden, ur missbruk, ur depressioner.

En del berättelser fyller mig med en oerhört ilska. Som de berättelser som handlar om hur funktionshindrade inte blir tagna på allvar, inte lyssnade på. När t.o.m sjukvårdspersonal bara ser funktionshindret, inte människan. När det högst upp på önskelistan står ”Att det ska finnas personal som brys sig, som är intresserade av sitt jobb och av oss”. Något som borde vara en självklarhet för alla som arbetar med människor!

Jag träffat människor som till det yttre är så lika mig. Men som har en bakgrund så oerhört långt ifrån min egen att det är svårt att föreställa sig. Säkert är det lika svårt för dem att föreställa sig mitt liv. Men det är när vi möts, när vi delar våra berättelser med varandra, som vi lär oss. Inte bara om varandra utan också om oss själva.