Att Nobels tålamodspris borde inrättas

…och en given kandidat till detta är all SJ´s tågpersonal.

Arma krakar! Vi resenärer blir ju drabbade stundtals (ja, ok då – ungefär varje gång vi åker tåg, nu ska vi inte vara petiga), men tågpersonalen har det liksom som sitt jobb att bli drabbade av förseningar. Och inte bara förseningar, utan också av oss resenärer som är (berättigat, absolut!) sura och griniga för att vi blir försenade till våra viktiga möten, hem till våra familjer, väntande husdjur osv. 

I går hade jag en sån där underbar tågåkardag. Tåget var försenat till Göteborgs central. Inte lika mycket som föregående tåg, som var 1 tim och 10 minuter försenat, utan ”bara” en kvart. När vi äntrat tåget får vi besked att pga ”tekniskt fel” startar inte tåget.

Väntan vidtar.

Den luttrade tågvärden meddelar efter en stund att NU är felet åtgärdat och man ska prova att starta tåget igen. Lycka och glädje –  Det startar! Och kör….2 meter… ”Växelfel” meddelar tågvärden.

Väntan vidtar.

Efter en stund kör vi vidare. Till nästa växelfel.

Väntan vidtar.

Tåget kör igen, med en högst blygsam hastighet, inte värdigt ens ett X2000. Vi har pga förseningen hamnat bakom ett pendeltåg, där vi vackert får finna oss tills vi når Alingsås och det långsamgående tåget försvinner in på stationen och vi svischar förbi (ironi!).

Vi lyckas faktiskt hålla farten en tid… då som ett brev på posten (eller, nåja…) – Växelfel!

Väntan vidtar. Vid det här laget har desperationen börjat famla omkring sig i tågkupén. Alla har ringt och sms:at att de blir sena till sina möten. Utom undertecknad (luttrad resenär) som tagit tåget ett par timmar tidigare än vad som egentligen borde varit nödvändigt.

Vid det här tredje, fjärde eller femte meddelandet om att vi står still pga växelfel har alla bestämt sig för att ta det från den rätta sida, dvs med humor. Nu frustar kupén av skratt varje gång ett rassel i högtalarna hörs. En talkör mässar ”växelfel” (Då sitter jag ändå i en tyst kupé…)

Inte bara växlarna orsakar problem. Jag inser att om jag ska vänta med mat tills tåget anländer Stockholm kommer jag att vara mycket hungrig!  (Ni som känner mig vet att jag har en mat- och sovklocka som inte står Skalmans efter) Jag uppsöker alltså restaurangvagnen. Där kassan inte fungerar… Desto bättre för mig som slipper betala för min mat, eftersom det uppenbarligen inte går att varken ta emot pengar, lämna växel eller betala med kort. Känns ju jättebra! Ända tills jag får veta att även kaffemaskinen lagt av samtidigt som kassaapparaten. Panik!

Efter maten uppstår ett litet behov av att ”tvätta händerna”. Hade ju funkat – om det inte varit stopp i handfatet… Vattenkranen funkar dock. Med resultat att handfatet och golvet är ungefär lika fulla med vatten. Uppsöker den (mycket) luttrade tågvärden, som konstaterar att hon redan vet detta sedan en längre tid tillbaka, men inte haft tiden att gå och kolla. Nä, tacka för det! Den stackarn har ju haft fullt upp att ropa ut växelfel, sedan två och en halv timme tillbaka!

Som sagt, att vara tågpersonal är ett tålamodskrävande arbete…

En kommentar för “Att Nobels tålamodspris borde inrättas

Kommentering avstängd.