på rätten till vård

Och då mer specifikt rätten till vård även för s. k papperslösa.

Jag är fullt medveten om att detta inte är någon enkel frågeställning. Jag har själv funderat över den under en längre tid. Och efter mycket tänkande, funderande och övervägande finns det bara ett svar för mig: Behovet av vård måste vara avgörande, inte tillgången på ”rätt” papper.

Att leva som gömd flykting i Sverige är inget jag rekommenderar eller uppmuntrar. Tvärtom borde vi ha en så rättssäker asylprövningsprocess att de som inte beviljas uppehållstillstånd skulle avvisas omedelbart och utan knot. Dessvärre har ju ett antal händelser visat att så inte är fallet. Jag har under ett antal år arbetat på  flyktingförläggning aroch vet att det inte alltid är så enkelt att avgöra sanningshalten i en människas historia, att papper sällan är i sin ordning när man flytt hals över huvud, att människor som levt gömda i sitt eget land sällan har korrekta ID-handlingar med sig, kanske har levt under falsk identitet osv, osv. Lägg till detta att läget ibland förändrar sig hastigt, tex situationen för kristna i Irak nu senast.

Det finns också en (minst) ytterligare kategori som vistas illegalt i landet. Personer som överhuvudtaget inte sökt uppehållstillstånd och sannolikt inte har för avsikt att göra så. Människor som är här för att bedriva kriminell verksamhet av ett eller annat slag. Ingen vore gladare än jag om dessa rök ut ur landet så snabbt det bara gick att åstadkomma!

Människor söker sig till Sverige av olika skäl – För att fly från förföljelse, krig osv, för att försöka skapa sig ett bättre liv, för att tjäna snabba pengar.

Alldeles oavsett skäl händer det att man blir sjuk.

Den akuta vården är inget överhängande problem. Trots det är det många som inte vågar söka akutvård av rädsla för att bli utlämnade till polisen. Min bestämda uppfattning är att det inte är vårdpersonalens roll att agera ”migrationspolis”, utan att ge adekvat vård. Jag vet att det finns olika uppfattningar om detta. Jag tror dock att de flesta som arbetar inom vården är mer intresserade av att utöva sitt eget arbete på bästa sätt än att sköta andras.

Det är värre med den mindre akuta vården. Som tex vid misstanke om cancer eller andra allvarliga sjukdomar. Då finns i dag inte rätten till vidare utredning och behandling.

Hur man än vrider och vänder på det kan jag inte komma till någon annan slutsats än att en människas liv är lika mycket värt utan som med papper.

I dag hålls en konferens i Stockholm på temat, arrangerat av 36 olika organisationer, bla Vårdförbundet, Röda Korset, Läkare i världen, Svenska Barnläkarföreningen, Rosengrenska, mfl. Låt oss hoppas att denna konferens kan påverka situationen inför den förändring i lagstiftningen som är på gång.