att i år har jag verkligen överraskat mig själv!

Om en månad är det dags för skidsemester med familjen. Ja, det i sig är ju knappast någon överraskning. Det överraskande är att vi bokade stugan för flera månader sen! OCH vi har redan planerat sommarsemestern. Nå´t sån´t har aldrig hänt förut…

Normalt semesterläge hos familjen Tännström är ungefär så här:

”- När börjar semestern?

– Imorr’n.

– I morr´n?! Ska vi hitta på nå´t? Vad tror du om att bila genom Europa?

Ja, det gör vi. Vi åker i morgon bitti.

Äh, varför vänta till i morr´n? Klockan är ju inte så mycket, inte ens 21.30. Vi packar och drar i kväll.

Vart?

Vet inte riktigt, vi styr söderut och ser var vi hamnar.”

Raskt packas väskorna, in med tält och sovsäckar (för säkerhets skull, hittills aldrig använda på någon bilsemester).

In med familjen i bilen. Vanligtvis kör maken bilen första sträckan och jag kör telefonen. Det är nämligen nu vi ska hitta ett sätt att ta oss söderut (vilket blivit OÄNDLIGT mycket lättare med Öresundsbron. Vi är inte längre beroende av tider och platser på färjor.) Inte bara en färdväg ska hittas, utan även nå´n som kan ta in posten och vattna blommorna, med sådär 12 timmars varsel. Tack vare en modern telefon kan jag göra uppehåll i prenumerationen på GP via nätet i farten.

Sedan katten (numera salig i åminnelse) flyttade till grannen (som bjöd på köttfärssås och vanlijglass i kontrast till det torrfoder och möss som serverades hemma) har vi ett bekymmer mindre. Borde kanske också tillägga att vi (ännu) inte har någon GPS, så vi tar inte alltid raka vägen dit vi ska… Men eftersom vi sällan vet vart vi är på väg spelar det liksom mindre roll.

Oplanerade resor innebär också oplanerat boende (därav tältet i reserv). En gång hamnade vi på ett mycket litet hotell vid tyska gränsen. Innehavarinnan var kinesiska och kunde ungefär fyra ord på danska och lika många på engelska – eller var det möjligen tyska? Fast vi hörde inte skillnaden när hon bytte språk… För övrigt höll hon sig mest till sitt modersmål, vi kom strålande bra överens.

Hon hade bara en liten egenhet (möjligen var hon en snällare syster till häxan i Hans och Greta) – hon tyckte att vi skulle äta mer. På kvällen bar hon fram den ena rätten efter den andra. När vi klappade oss på magarna och på alla språk vi kunde komma på försökte berätta hur proppmätta vi var, stack hon ett finger i magen och meddelade att vi inte var tillräckligt mätta… Och bar in ytterligare en rätt. Som naturligtvis var så god att vi bara var tvungna att pressa i oss lite till. Lätt omtöckande av all mat (och kanske en flaska vin) vacklade vi till hotellrummet. Och blev klarvakna! Det var en orgie i 70-tal… Rödorangemönstrade väggar, orangeblommiga lakan och….speglar på väggarna och i taket…. Vilka återspeglade denna orangeröda mardröm i fler vinklar än jag vill tänka tillbaka på. Den som tänker på speglar i taket som något lite kittlande har aldrig bott i ett orangeblommigt rum! Den enda kittling man känner kommer från någonstans i halstrakten, där kvällens middag letar efter en snabb utgång.

Morgonen efter blir vi iproppade en ENORM frukost och skyndar oss därifrån innan hon hinner hetta upp ugnen. I brådskan åker vi ifrån kontokortet… Det som vi hade satt in semesterpengarna på… Vidtar en ny bilfärd, denna gång med telefonsamtal med banken för att flytta över pengarna till ett konto som vi kan nå. Den som försökt göra detta via telefon vet vad jag pratar om…

Det var på denna resa vi lärde oss att be att få titta på rummet innan vi bestämde oss för nattlogi. Den orangea mardrömmen var rena drömmen i jämförelse med nästa natts hotellrum. Vi har då tagit oss en bit in i Holland. Det är sent på kvällen och de mysiga små pensionat vi passerar är alla fullbokade. Då hittar vi ett, till synes, nytt motell precis brevid vägen. Perfekt för några timmars sömn. Motellet överraskar oss med en riktigt flådig lobby – Marmor, vattenfall, porlande små bäckar, smakfull belysning. Innanför skymtar en riktigt mysig liten pub med öppen brasa och fryntlig holländare med stor röd mustasch bakom bardisken. Japp – här ska vi bo! Vi betalar i förskott, inte helt billigt, men det är ju tydligen ett hyfsat flott hotell. Receptionisten ska dessutom stänga kassan för natten, det är sent. Och eftersom vi tänkt ge oss av tidigt på morgonen tycker vi det är praktiskt att ha betalningen avklarad.

Det rum, som för alltid ska få oss att begära rumsbesikting i förväg, ligger i en gammal huskropp bakom den tjusiga nybyggda lobbyn och ser ut som en labyrint. En smal korridor vindlar sig fram mellan ett badrum som trotsar all beskrivning och en separat toalett som möjligen, men inte helt säkert, låter värre än den luktar. Vilket inte vill säga lite… Själva rummet har gröna, luddiga tapeter… När vi kommer närmre inser vi att det inte är tapeter – det är mögel! Heltäckningsmattan är även den grön. Våra fötter får INTE stifta närmre bekantskap med den! Här är det skor på som gäller, ända upp i sängen. Räddningen verkar vara en balkongdörr. Vi slår upp den på vid gavel, tar ett djuuupt andetag. och faller hostande baklänges. Visst skrev jag att motellet låg precis brevid motorvägen?

Oplanerade resor ger oplanerade bekymmer (så man inte behöver oroa sig i onödan i förväg!), men framför allt oplanerade roliga möten, oväntade ställen och nya erfarenheter.

En gång gick bilen sönder i närheten av Hildesheim i Tyskland. Via ADAC tillkallades bärgare som meddelade att detta kunde han fixa! Det var ju söndag och alla verkstäder stängda. Ordningsmannen i mig fick mig att å det bestämdaste hävda att – nej, här skulle inget fixas på nån bakgårdsverkstad. Bilen skulle till en auktoriserad Saab-verkstad som kunde ordna detta enligt konstens regler på måndag morgon.

”Ja, ja, gibst gut”, sade den vänlige, men något bestämde bärgaren. Föste in oss i bärgningsbilen och vinschade upp bilen. Väl framme vid hans verkstad föser han in oss på ”kontoret”, sätter varsin glass i näven på oss och meddelar att han ”fixar till” bilen, så att vi själva kan köra till närmaste verkstad, ca 10 mil bort. Tio minuter senare kommer han in och meddelar ”Alles klar” och ger mig en polygrip.????? En polygrip?…. Väcker något onda aningar…

När vi sätter oss i bilen har vi ingen instrumentpanel och inget tändningslås. Vi blir istället instruerade hur vi med polygripen ska få fatt i den del av tändningen som han inte brutit loss och starta bilen. Sålunda kör vi tio mil på autobahn med en bil med polygrip som startnyckel – och ber en stilla bön att vi inte ska bli stoppade av polisen!

Färden förde oss till en mysig liten ort, där vi förutom att vi fick bilen lagad, slog oss i slang med den lokale vinhandlaren. Han tipsade oss om nästa resmål, där vi hamnade i den mest fantastiska lilla medeltida stad du kan tänka dig, komplett med ringmur och vindbrygga över vallgraven. Vi lyckades även här i Tyskland hitta en holländare med stor röd mustasch, som drev ett litet hotell. Där bodde vi några nätter under medeltida takbjälkar och med utsikt över det vackra tyska landskapet.

Vi bad den vänliga servitrisen på stället om tips på lämplig lokal vingård att besöka. Min tyska är tämligen begränsad och rätt ringrostig. Servitrisens tyska var naturligtvis oklanderlig, men – hon stammade…. Så vägbeskrivningen lät ungefär: ”G ggggg gg ggg e ee  ge ge ge ge rade ra rade, dann  gggggg e ge ge ge gera ra ra rade und ge ge ge ge ge ge ge rrrrr”. Vi gissade att hon menade att vi helt enkelt skulle fortsätta huvudgatan rakt fram tills vi stötte på en vingård. Så det gjorde vi. Och mycket riktigt, efter nån kilometer rakt fram kom vi till en vingård.

Mer ”hemma-hos” än officiellt, men vi tänkte att -vad 17, vi knackar på. De får väl be oss lämna stället om de inte vill ha besök. Men DET ville de. Frun i huset visade sig vara danska och tyckte det var jättetrevligt att få nordiska gäster. Efter att ha tampats med tyska verb i några dagar, framstod det som en barnlek att förstå danska. Vi fick således en helt privat visning av vingården och vinkällaren samt en inbjudan att komma tillbaka och vara med på skörden! Med oss fick vi också en låda mycket gott vin från denna högst oplanerade tripp, som berodde på att rattlåset gått sönder 40 mil längre nordväst.

Jag skulle kunna fylla spaltmeter med berättelser om hur vi hamnat på ställen vi inte ens visste fanns. Hur vi hittat små oaser av lugn i Sydfrankrike, märkliga reskamrater, koleriska hotellägare, för att inte prata om excentriska hotellägare – som te.x. han i Paris, som gav sig sjutton på att han skulle få mig att prata franska (det visade sig långt senare han talade utmärkt engelska! Vilket han gjorde med min man, men så fort han såg mig låtsades han att han inte förstod ett ord engelska….) Hans argument: ”åhhh, böt ju rily hav tuuu prrraktiz jur frrrränsch!” Vilket han i och för sig hade alldeles rätt i…

Eller den sköna mormodern i Kroatien som verkligen tog oss under sina vingar skugga. En rätt bastant sådan… När vi inte kunde hyra rum hos henne längre, fixade hon raskt husrum åt oss hos grannen. Att vi inte kunde ett ord kroatiska och grannarnas tyska var mer obefintlig än min egen, hindrade inte en härlig tid även där. Vi blev bjudna på nyfångad, nygrillad fisk, itrugade svärsonens hemgjorda vin och dottern fick en liten korg med vackra, av frun i huset, egenhändigt plockade snäckor till avskedpresent. Och ja, vi bytte telefonnummer för att kunna boka rum där igen. Exakt hur vi ska göra oss förstådda vet jag inte, men de kanske kan kalla in mormor från huset brevid!

Vi har bott i både slott och koja, träffat på underbara människor och rena skojare. Vi har hankat oss fram på märkliga blandningar av lokala språk och varianter på tyska, engelska, franska, lite svenska och massa hand- och armviftande. Vi lyckas både förstå och göra oss förstådda. Och våra oplanerade resor och möten har gett oss minnen för livet! Förmodligen ger även planerade resor underbara minnen – detta återstår dock att se! ;o) Liiite ovant känns det.