-att sån är jag…kan man göra nå´t åt det?

På morgonen i dag lyckades jag leta reda på en parkeringsplats nära det sammanträdesrum jag skulle till. Snubblade i vanlig ordning ut ur bilen, slog en trippel saltomortal på isen, vevade med armarna och lyckades landa på fötter bara för att  fastna med fötterna djupt nedkörda  i närmaste snödriva. På väg mot P-automaten tappar jag plånboken och växelmynten faller ner i snön.

När jag lyfter blicken ser jag ”En av Dom”. Helt oberörd av halka och snålblåst står hon där. Med det mörka, välborstade, blanka håret i perfekta vågor över axlarna (inga gråa rötter där inte!). Utan minsta mankemang får hon in kontokortet i automaten, plockar ut den lilla lappen och glider elegant iväg på höga klackar, med den färgmatchade handväskan över axeln. Med andra ord Helt Perfekt.

Och inser att sån blir jag aldrig… Samtidigt som jag fipplar med mitt kontokort för att få in det i automaten utan att tappa plånboken en gång till. En vänlig man bakom mig räcker mig handskarna som jag tappat under mina försök att lirka upp rätt kort.

Nej, jag är den där som borstar håret noggrannt varje morgon. På väg över tröskeln hör jag ”sproiiinnng” Det är ljudet av mitt borstade, plattångade hår som antar sin normala form à la gotländskt utegångsfår.

Några höga klackar glider jag sällan runt på utomhus, allra minst vintertid. För det första fastnar jag i gaspedalen med dem när jag kör bil. Och min högerfot är även utan klackar onödigt tung på pedalen… För det andra skulle jag förmodligen halka och slå ihjäl mig innan jag ens kommit fram till bilen. Om inte klackarna är tillräckligt vassa för att borra ned i isen och få fäste. Och då hade jag förmodligen fastnat där och brutit av klacken.

Det är jag som spiller ut kaffet redan när jag lyfter muggen från kaffemaskinen. Både över mig själv och andra (i dag över fru ordförandes alldeles nya, fina jacka) Och ja, jag erkänner – det ÄR jag som alltid smular ner bordet. Jag behöver inte ens äta nåt för att det ska bli smulor!

Jag stryker mina kläder….men – nä, nu ljög jag. Jag har slutat köpa kläder som behöver strykas. Erfarenheten säger mig nämligen att strykningen är intakt ungefär lika länge som morgonfrisyren… Ergo – mjuka koftor, stickade klänningar och skrynkelskjortor – det är min melodi!

Varför jag har linser – två skäl: 1) Jag lägger alltid glasögonen nånstans och glömmer var. Det enda jag kan vara säker på är att om jag är på jobbet är glasögonen hemma och vice versa.   2) Hur jag än försöker är mina glasögon alltid smutsiga. Hur gör ni som alltid har genomskinliga glasögon?? För mig är det ett mysterium. Jag ser sämre genom mina konstant smutsiga glasögon än utan.

Linserna kan jag varken tappa bort eller smutsa ned. Däremot händer det att jag sätter dem i fel öga. Då blir det jättekonstigt, med tanke på att jag har nästan perfekt syn på ena ögat och är i princip blind på det andra… Det största mysteriet är att jag ofta kan gå runt så hela morgonen utan att upptäcka det förrän jag sätter mig i bilen.

Bilen, ja. Den ständiga frågan är ”Var är bilnycklarna?” Jag kan stå med dem i handen och nästa sekund är de som bortblåsta. Fattar inte hur?! Än mindre hur de kan dyka upp i tvättkorgen en vecka senare… Vättar som tvättar, eller vad???

Jag tappar allt – i synnerhet tålamodet.

Det är jag som kommer ut från toaletten med toapapper under skorna, eller med kjolen instoppad i strumbyxorna. Finns det en vattenpöl kommer jag att trampa i den, i synnerhet om jag bär mockaskor. Freudianska felsägningar är mitt signum och att skicka mail till fel adress mitt adelsmärke.

Förhoppningsvis kan det underhålla min omgivning. Annars – ni får ta mig som jag är – den där välkammade, svala, balanserade kvinnan i fläckfria kläder – det kommer aldrig vara jag!

Mer än högst undantagsvis!

2 kommentarer för “-att sån är jag…kan man göra nå´t åt det?

  1. Eller hur?
    Jodå, tanken har slagit mig. Så jag gjorde ett ADHD-test – Och ha nu i åtanke att jag är en extrem tävlingsmänniska med rejäla prestationskrav: Inte ett ”rätt” fick jag på A-delen! Inte ett enda, ynka litet poäng… Hade jag inte varit den regelfascist jag är hade jag fuskat till mig i alla fall ett par poäng.
    Nej, det jag har är ATAK – Absolut Total Avsaknad av Kroppskontroll.
    En potentiellt livshotande defekt som gör att jag snubblar på släta golv, törnar in i bord som alltid stått där och ja, det händer att jag sätter mig framför soffan.
    Min räddning är nog att jag är så hårdhudad efter alla år inom politiken att jag ibland inte ens märker vad som hänt.

    Eller det faktum att mina tankar som regel är någon helt annanstans än kroppen. Så när fötterna snubblar runt är hjärnan fullt upptagen med nästa veckas debatt, så den registrerar inte ens vurpan. Det är bara kroppen som gör det i form av intressanta blåmärken här och var.

    Ha det gott!

  2. Herre jestanes Annika, man skulle kunna tro att du begåvats med ADHD eller äjdihäjdi som vi säger vi som vet 😉
    Helskön självinsiktskrönika hur som helst 🙂
    Sov gott när det beger sig!

Kommentering avstängd.