Patientsäkerhet – utanför sjukhusets väggar

Alla har säkert läst om den 79-årige mannen i Västervik, mannen som lämnades av utanför sin ensligt belägna stuga efter ett sjukhusbesök och som ramlade och förfrös sina fingrar.

Ett exempel på hur det verkligen inte får gå till!

Därför behövs system för patientsäkerhet. Så att sånt här inte inträffar igen. Och då menar jag verkligen system för säkerhet – inte ”system för att skuldbelägga enskilda människor som arbetar inom sjukvården”.

Alla ställer sig nu frågan ”Hur kunde detta hända?” En högst berättigad fråga. En ännu mer berättigad fråga vore ”Hur ser vi till att detta aldrig kan hända igen?” Och det är nu vi börjar prata patientsäkerhet. Att lära av sånt som hänt, analysera, planera och verkställa planerna så att det inte kan upprepas.

 Att se till att det finns system som inte bara ser till säkerheten i själva behandlingen av patienten (även om detta är nog så viktigt!), utan också se till att det finns säkerhetssystem som fungerar vid utskrivning från sjukhuset. Så att ingen, ingen – vare sig 79-åring eller 19-åring släpps iväg ensam, utan att anhöriga kontaktats först.

Det är en sak att vara 79 år och fullt frisk och en helt annan att ha råkat ut för en olyckshändelse, om ock av lindrigare art. Även den som klarat sig själv långt upp i åren blir extra sårbar efter en olycka. Mindre rörlig, mer smärtpåverkad, kanske mer orolig. Då behövs någon som tar emot hemma. Som ser till att man verkligen kommer hem, kommer in, får sätta sig ned, få en kopp kaffe. Helt enkelt får lite omtanke. Det är inte sjukvård – det är medmänsklighet!

Det gäller inte bara när midvinternattens köld är hård. Det gäller året om, dygnet runt, över hela landet.

Alla som arbetar inom sjuk- och omvårdnad behöver få möjligheter till ett bätre samarbete. Och patientsäkerhetssystem som funkar – inte bara innanför sjukhusets dörrar, utan även när patienten går ut genom dessa dörrar, vidare till sitt vanliga boende. Oavsett om det är i det egna hemmet eller på ett särskilt boende.