på kommunikation

Det brukar sägas att politik är att vilja. Jag skulle vilja travestera det och säga att politik är att kommunicera. Eller kanske snarare att all politik är beroende av kommunikation.

Den bästa politik i världen blir omöjliggjord utan kommunikation. Kan man inte berätta vad politiken innebär och syftar till kommer man inte långt. Kan man inte lyssna av vad människor vill att politiken ska syfta till så blir man också rätt kortlivad – eller borde i alla fall bli.

Politik är tvåvägskommunikation: Att ta till sig vad som händer, vad människor upplever och att berätta hur och på vilket sätt man vill förändra världen till det bättre. För till syvende och sist är det väl ändå det som har drivit de allra flesta till att engagera sig politiskt – Att man har en bild av en bättre värld och nån form av vision hur man kan uppnå detta.

Och då vet alla som sysslat med detta på något vis att kommunikation är det svåraste som finns! Och därmed också bland det mest spännande och utmanande som finns! Hur kan man som förtroendevald kommunicera bättre – både med väljarna som gett en förtroendet och med sina partikamrater och även politiska motståndare?

Och det är här det allsmäktiga nätet kommer in i bilden. Med bara några knapptryckningar når jag i dag oändligt många fler än jag kunnat nå tidigare. Tack vare den här bloggen, våra olika hemsidor och inte minst sociala media (läs: Facebook) är jag dagligdags i kontakt med fler människor än jag någonsin skulle kunna uppnå IRL.

Alla mina kollegor är inte lika förtjusta i det här mediet. Och det fina i kråksången är ju att man kan låta bli om man inte gillar det. Men oj, vad man går miste om!

Som jag ser det är de sociala medierna på ett sätt kravlösa – både för producenter och konsumenter. Jag skriver när jag vill och har möjlighet oc h låter bli dessemellan. Mina läsare läser det och när de vill. Oavsett om det är i arla gryning eller mitt i natten. Du kanske läser det här inlägget flera månader efter att jag publicerat det.

En föredragshållare jag lyssnat på bekrev vår tillvaro på nätet som väldigt åldersrelaterad. Han ansåg att alla födda efter 1980 är infödingar på nätet och alla födda dessförinnan är invandrare. Den stora skillnaden mellan dessa två grupper menade han är att ”infödingarna” producerade mer på nätet än de konsumerade, Vi ”invandrare” är som grupp mer passivt konsumerande. Alltså, vi läser tidningar, besöker bloggar utan att kommentera, beställer saker via nätet osv. Jag skulle nog ändå vilja se en hel del av oss som rätt väl assimilerade invandrare. Dvs vi skriver bloggar, administrerar hemsidor, deltar aktivt på Facebook, Twitter osv.

Frågar jag yngre politiskt intresserade hur de helst vill kommuncera så är nätet en självklarhet. Det sker på deras villkor. Att kommunicera via nätet känns mer prestigelöst och enkelt. En person som aldrig skulle drömma om att lyfta luren eller besöka en politiker kan enkelt kommentera en blogg eller slänga iväg en fråga på Facebook. En minister finns plötsligt tillgänglig för alla via Facebook!

Via Facebook håller jag kontakten med kära som inte är så nära i geografin, med gamla vänner som jag för länge sen tappat kontakten med IRL. Jag har fått nya vänner som tidigare inte varit så intresserade av politik, men som nu kommenterar, gillar och diskuterar via nätet.

Via Facebook startas demonstrationer mot främlingsfientlighet som drar tusentals människor – inom loppet av en vecka! Nåt som vi som etablerade organisationer förmodligen inte skulle klara om vi så fick ett år på oss! Via nätet startas upprop och namninsamlingar som blixtsnabbt når hela Sverige – och hela världen för den delen. Där ”träffas” människor som aldrig någonsin kommer träffas i verkligheten – för att de har ett gemensamt intresse. Ett intresse som de snabbt och enkelt kan diskutera med likasinnade. Utan krav på att organisera sig, delta i styrelsearbete, hyra lokaler, registrera sig hos kommunen osv osv.

Man får tycka vad man vill (och det är det många som gör!) men om man avfärdar möjligheten att kommunicera via nätet gör man sig själv en otjänst!

2 kommentarer för “på kommunikation

  1. Håller med dig – och det var också det jag menade med att det faktiskt finns en hel del av oss som kanske borde betraktas som assimilerade invandrare. Även om vi har ett antal års erfarenhet av att leva utan internet, har vi tagit till oss de möjligheter som nätet faktiskt ger oss. Och personligen måste jag ju säga att det snarare gör livet lättare att leva än att det ger mig fler arbetsuppgifter. Ok att tex bloggen är ytterligare en uppgift att lösa, samtidigt får jag respons på vad jag skriver, respons som hjälper mig i mitt fortsatta arbete.
    Inte helt oviktigt är det ju också att jag här kan ge uttryck för vad jag tycker, helt ocensurerat! Och är inte beroende av att tex en debattredaktion ska gilla vad jag skriver och publicera det.

    Bra tanke att byta plats! Ibland fastnar man gärna i politikerspråk eller använder fackuttryck. Då gäller det att ”byta sida” och fundera på om det man säger verkligen är begripligt för den som inte sysslar med de här frågorna dagligdags. Att säga buss och tåg, inte allmänna kommunikationsmedel, säga ambulanshelikopter, inte prehospital luftburen vård, osv.

  2. Håller med i allt utom två saker; den fördomsfulla uppdelningen av äldre o yngre i de nya sociala medierna får nog tas med en nypa salt. Samt, kommunikation är inte så svårt, det bästa knepet är att alltid i tanken byta plats med den/dom man kommunicerar med – då brukar förståelse, empati och kommunikation blomstra…

Kommentering avstängd.