att oj, vad det kan göra skillnad…

…om man engagerar sig och verkligen vill förändra saker.

Te.x. villkoren för och synen på funktionshindrade. I dag ska jag, tillsammans med socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, besöka Bräcke Diakoni och Ica Maxi i Partille.

På Bräcke besöker vi deras arbetsförberedande program för ungdomar med Asperger och ADHD.

Arbetslösheten hos människor med neuropsykiatriska diagnoser är skrämmande – och onödigt – hög! Genom ett förberedande program får ungdomarna chansen att i förväg få veta vad de har att förvänta sig av arbetslivet. De får en möjlighet att lära sig bra strategier för att handskas med de svårigheter som kan uppstå. Och inte minst – de får en introduktion till arbetslivet genom en ”riktigt” anställning! Inte låtsas och hitte-på-jobb – riktiga jobb. Med riktiga villkor, riktiga arbetskamrater, riktiga förhållanden.

Det finns beräkningar som säger att 43% av dem som har ADHD, Asperger och/eller dyslexi  idag står helt utanför arbetsmarknaden. Snacka om slöseri med resurser! Tänk om alla dessa kunde få ett meningsfullt jobb – De skulle må mycket, mycket bättre själva. De skulle få möjlighet att påverka sina egna liv på ett helt annat sätt, känna att de finns med i gemenskapen och bidrar själva.

Och tänk vad mycket pengar vi skulle spara in i te.x socialförsäkringssystemet. Pengar som skulle kunna användas till dem som verkligen inte kan jobba. Pengar som skulle kunna användas till att göra systemen flexiblare, så att de passar fler.

 Alla klarar inte att jobba åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Ena veckan går det kanske hur bra som helst. Nästa vecka funkar bara två timmar, varannan dag. Våra trygghetssystem är inte skapta för att möta det behovet. Det är alldeles för mycket on eller off – endera jobbar du eller inte. Endera får du stöd eller inte. Men människor är inte digitala. Varken med eller utan funktionshinder.

Socialförsäkringssystemen har i och för sig blivit oändligt mycket bättre och flexiblare de senaste åren. Men mycket återstår att göra. Liksom att även Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen måste ta sin del av ansvaret.

I dag känns det som om en stor del av förklaringen till varför människor med neuropyskiatriska funktionshinder står utanför arbetsmarknaden handlar om okunskap, missförstånd och osäkerhet.

Det Bräcke Diakoni och Ica Maxi gör hjälper mot en hel del av både okunskapen, missförstånden och osäkerheten. Men vi behöver fler såna!

Återkommer med rapporter från besöken!

En kommentar för “att oj, vad det kan göra skillnad…

Kommentering avstängd.