Innanför eller utanför? Med eller lämnad kvar?

Tänk själv på känslan av att komma till jobbet, sätta sig ned med arbetskamraterna och prata om veckan som gått, veckan som kommer. Vad ni ska göra i helgen. Hur det gick på barnens match. Vardagliga saker.

Tänk på känslan av att tillhöra en gemenskap, ett sammanhang. På känslan av att just ditt jobb faktiskt bidrar till något. Att just du faktiskt betyder något och gör skillnad. Att det märks om du är där eller inte. Att någon kommer sakna dig om du inte kommer på morgonen.

Ett jobb är så mycket mer än bara ett arbete, bara försörjning. Det handlar inte bara om pengar (även om lönen är nog så viktigt)

Det är en av anledningarna till att vi tillsammans måste göra allt vi kan för att få med så många som möjligt i arbetslivet. Särskilt viktigt för unga. Och, törs jag påstå, ännu viktigare för unga med funktionshinder. Redan funktionshindret kan medföra ett utanförskap. Att spä på detta genom att stämpla funktionshindrade som arbetsoförmögna gör knappast saken bättre.

De allra flesta har någon form av förmåga. Vi måste se den förmågan, inte bara hindren. Samtidigt måste vi ta hänsyn till de begränsningar ett funktionshinder kan ge. Och vara medvetna om att de begränsningarna kan se väldigt olika ut.

Jag hade förmånen i går att, tillsammans med socialförsäkringsministern, få besöka några människor som arbetar med just dessa frågor – Bräcke Diakoni på Hisingen och Ica Maxi, Allum i samarbete med Partille kommun.

Tre helt olika aktörer – en idéburen organisation, ett kommersiellt företag och en kommun.

Det som slog mig var att det var några saker som alla tre tog upp som framgångsfaktorer:

  • Att se individen. Hans eller hennes möjligheter, utvecklingspotential men också svagheter och svårigheter. Och att utifrån den analysen se till att ge rätt förutsättningar i form av tex utbildningar, strukturer, men också skaffa fram rätt sorts jobb och arbetsgivare.
  • Kontinuitet. Lämna aldrig någon utanför. Att en kontaktperson finns kvar även under praktik eller anställning. Att inte ”lämpa över” och lämna fältet. Att bygga upp ett förtroende och en kunskap om hur var och en fungerar tar tid. En nyckel till framgång är att behålla den här kontakten. Det ger en trygghet för den unge som ger sig ut i arbetslivet för första gången. Och det ger en trygghet för arbetsgivare som vet att det finns stöd att få.
  • Hög kompetens hos psykologer, utredare, handledare, arbetskonsulenter. Det är lätt att tro att man kommer långt på eldsjälar. Och det gör man. Till den dag eldsjälen slutar (inte sällan utbränd). Det gäller att bygga upp en struktur och en arbetsmodell som fungerar i det långa loppet. Gör man saker rätt från början fungerar det i längden. På Bräcke tex har man kunnat konstatera att den modell man använt sig av fungerar för olika typer av funktionshinder. Den måste bara individanpassas. Det handlar om noggrann utredning, om att ta hänsyn till individens möjligheter och önskemål, om att matcha detta mot rätt sorts arbete.

Diagnoser kan omfatta väldigt breda spektrum. Två personer med identiska diagnoser kan ha väldigt olika förutsättningar och väldigt olika svårigheter. Inte minst beroende på vilken insikt de själv har om sitt funktionshinder.

Ulf Kristersson frågade en av de ansvariga på ICA vad det inneburit för de tidigare anställda att fem ungdomar med intellektuella funktionshinder börjat jobba där. Svaret dröjde först, som om han inte riktigt förstod frågan. Sen kom det ”Att de fått fler arbetskamrater i laget”. Här såg man killarna och tjejerna som indivudella lagmedlemmar, som tillför något. Inte som något ”tyck-synd-om-projekt”. För det handlar inte om att tycka synd om. Det handlar om arbetsuppgifter som behöver göras. Det är inte välgörenhet – Det är en vinna-vinna-situation. Jobbet blir gjort och ungdomar får jobb!

Att få möta både dessa professionella människor som dagligen arbetar med att hjälpa ungdomar ut i arbetslivet – och de glada ungdomar som fått komma med i den gemenskap ett jobb innebär – kommer hålla mig på gott humör mycket, mycket länge!

En kommentar för “Innanför eller utanför? Med eller lämnad kvar?

  1. Hej Annika!

    En mycket bra och tänkvärd text som du skrivit.

    Det här med arbetsmarknaden är ju ganska så komplext. Det är helt enkelt många faktorer att ta hänsyn till.

    Jag har tittat närmare på den här problematiken eftersom jag själv möter samma kommentar gång efter gång efter gång när jag söker jobb.

    Nämligen ”Stopp…NEJ TACK…du och din kompetens behövs inte i vårt land nu och inte under överskådlig framtid…ha ett bra liv”.

    Jag har talat med massvis med människor, och speciellt har jag talat med de som har motsvarande utbildningsbakgrund som jag själv…dvs en akademisk utbildning och examen inom det samhällsvetenskapliga området. Nästan 0% av dem har lyckats få in så mycket som en liten ”tåfjutt” på den svenska arbetsmarknaden även om de sökt mer än 15.000 – 20.000 jobb runt om i hela vårt avlånga land.

    Jag har också pratat med många ETNISKA svenskar som har utvandrat, och alla jag pratade med var just unga akademiker som inte släppts in på den svenska arbetsmarknaden trots att de själva ansträngt sig så mycket så att de inte längre hade råd att bo kvar i landet.

    De kände sig helt enkelt tvungna av ekonomiska själ att utvandra/emigrera till något land där deras kompetens erkänns och där de får fullt erkännande som människor, vilket de upplevde att de aldrig fick i sitt hemland..Sverige.

    Flera kände sig mycket illa behandlade av Sverige och svensk arbetsmarknad….och en del kände att det var
    bäst för dem att också byta medborgarskap för att kunna
    få vara i fred för svenska myndigheter.

    En del av de jag pratat med har också det gemensamt att de tidigare i sitt liv bott utomlands, och då handlar det uteslutande om personer som i yngre år bott och gått i skola i Amerika eller Kanada.

    De har sedan när de återvandrat till Sverige inte känt sig välkomna. Detta stämmer in på de resultat som sociologen Ulrich Beck visar på om hur dåligt ”återvandrare” ofta behandlas i sina hemländer. Detta hittar man i hans mycket välrespekterade och kända verk ”The Cosmopolitan Vision”.

    Därför måste Sverige få bort Anti-Americanism, och Anti-Canadianism som florerar som ett mer eller mindre
    dödligt ebolavirus i det svenska samhället och som stänger
    ute människor från arbetsmarknaden och driver människor ut
    ur landet.

    Sverige måste också sluta upp med att stänga ute unga nyutexaminerade och relativt nyutexaminerade akademiker från den svenska arbetsmarknaden, för jag förstår verkligen de som inte mår bra och som har tagit väldigt illa vid sig av att hela tiden bli antingen bortsorterade eller helt nonchalerade/ignorerade av arbetsgivarna trots att de är mycket professionella och ansvarsfulla vad gäller att söka jobb och verkligen göra sitt yttersta hela tiden.

Kommentering avstängd.