vara politiskt inkorrekt på Kvinnodagen (eller kanske inte..)

Jag tänker nämligen hylla en av våra viktigaste kvinnoförebilder: Tanten!

”Hur tänkte hon nu?” Undrar du.

Tja, egentligen började jag fundera vid femtiden härommorgonen när jag körde genom ett morgontomt Göteborg. På olika stereotyper och fördomar. På hur ord laddas med olika värden.

På vägen upp till Stockholm läste jag  sedan i Fokus att Åsa Moberg utropat 2011 till ”Tantens År”. Jajamen! Jag är med! Det är dags att uppvärdera Tanten!

 Och det sammanföll så väl med den där morgonens funderingar kring tanter, fruntimmer och kärringar.

Så här tänkte jag:

Och jag börjar med den tristaste kategorin:

Kärringar. Till att börja med vill jag slå fast att Kärringar finns i alla åldrar och alla kön. Sådana karakteriseras av en allmänt avog inställning till omgivningen.

En Kärring är dessutom, hur ska jag uttrycka det, något försiktig (Äh, feg, helt enkelt). Hon skulle aldrig få för sig att klättra upp för ett berg eller ett träd för att kolla utsikten, eller säga sin egentliga mening om hon inte trodde det var den allmänna meningen. Hon ligger hellre i 60 km på motorvägen än gör en omkörning. Hon skulle missa ett kul upptåg av rädsla för att bli smutsig eller bryta naglarna.

Däremot försitter hon aldrig ett tillfälle att klaga på andra som hittar på upptåg. (Fast någonstans längst inne vill hon nog själv vara där, bland de våghalsiga dårarna med brutna naglar, det är nog därför hon är så bitter. Eller han, för de finns som sagt i alla modeller)

Fruntimmer däremot är en helt annan kategori. Närmare bestämt Rejäla Fruntimmer. Sådana återfinns ofta i stall. Ses ofta iförda makens avlagda jeans eller nåt från Överskottslagret. Alternativ ett par blommiga favoritbyxor från 1989. Det händer dock att hon dyker upp i stallet iförd välskräddad dräkt och pumps. (Förlåt, gummistövlar ska det va’. För ett par såna ligger alltid i bakluckan. Ty ett Riktigt Fruntimmer är alltid redo) Då kan man med fog misstänka att fruntimret nyligen lämnat ett styrelsemöte och inte haft tid att åka hem och byta om. Men en sån petitess hindrar inte ett Rejält Fruntimmer! Rejäla Fruntimmer ses ganska ofta vid sammanträdesbord. Till det yttre bedrägligt lika vilka kvinnor som helst, men så snart de öppnar munnen avlöjar de sig. Och öppnar munnen gör ett Riktigt Fruntimmer, något som radikalt skiljer henne från Kärringen t.ex.

Ett rejält fruntimmer är nåt att hålla i handen vid hjärtesorg. Eller, förresten… hand och hand….  Om du kommer in gråtande kommer hon först att sluta dig till sin omfångsrika barm (av nån anledning har Rejäla Fruntimmer alltid en sådan. Något som diskvalificerar undertecknad från att erövra titeln för tid och evighet…), torka dina tårar med en något smutsig vänsterhand. Med den högra sträcker hon dig en grep och meddelar att ”inget botar en hjärtesorg som hårt, hederligt arbete”. Och det värsta är att hon har förmodligen rätt…

Och bli inte förvånad om hon drar upp en väl inplastad skinkmacka ur väskan eller fickan på oljerocken. Med innehållet i hennes väska (eller jackficka) kan man klara sig sisådär en 14 da’r på en öde ö.

Sen kommer vi till Tanten. Det tog mig ganska lång tid att inse att Tant var nåt man kunde kalla vem som helst. Tant var för mig, när jag var liten, en hedersbetygelse. Något som man förtjänade genom lång och trogen vänskap till en annan Tant. Min älsklingstant, Tant Gullan (och ja, det stavas med stort T) var mormors nära, kära väninna. Jag trodde länge att Tant var samma som moster, fast snarare till en mormor, inte en mamma om du förstår hur jag menar.

 Tant Gullan var dessutom i besittning av två värdefulla saker för en Tant: En oerhört snäll hund som fann sig i omild behandling från ett djurkärt barn, en sommarstuga med fantastiska ställen i terrängen. Och en riktig Tant vet hur man sporrar barns fantasi genom att hänga med på fantasilekar och bidra med egna historier. Och att tillåta sagda barn att bädda ner hunden i dockvagnen och dra runt på honom…  37 år senare har jag fortfarande kvar Toppers gröna skinnhalsband. Nu sitter det på ett av dotterns gosedjur och påminner mig om både Tant och Hund.

En Tant är klok och trygg i sig själv. Hon tar inte strid i onödan och hon nonchalerar energitjuvar. Och hon bryr sig inte om andras åsikter om sin person, hon vet ju själv vem hon är.  Att älsklingströjan blev omodern på 90-talet är helt ointressant – hon trivs  i den. Den är hel och ren och av god kvalitet, so what?! En Tant klär sig ibland tantigt, men det är absolut inget krav. Oftast har hon dock en mycket bestämd åsikt om kläder och klädsamhet.

Det händer att hon klär upp sig och drar iväg med de andra tanterna till Jurassic Park (Palace, för er som inte bor i Göteborg). En Tant röjer gärna loss på dansgolvet – fullständigt hämningslöst – hon är tillräckligt vuxen (kom ihåg att Tant inte handlar om ålder, utan förhållningssätt. Ett visst mått av mognad krävs dock, men när detta inträder är olika för olika personer) för att inte bry sig om andras åsikter. Hittar hon inga lämpliga män kan hon gott shaka runt med de andra Tanterna. Eller ett Rejält Fruntimmer, om ett sådant finns ledigt.

När Kärringen går på krogen sitter hon i baren, klagar på att drinkarna är för dyra och nobbar dem som bjuder upp. Sen klagar hon på att hon inte blivit uppbjuden.

Det Rejäla Fruntimret har grabbat tag i en karl hon tycker ser trivsam ut. Hon är van att ta saken i egna händer.

Tanten, ja hon går loss på dansgolvet där det plötsligt bildats en ring av människor som alla dansar med varandra, skrålande ”It´s raining men”!

Så här på Internationella Kvinnodagen vill jag skicka en hälsning till alla Kvinnor. Oavsett om ni är Kärringar, Riktiga Fruntimmer, Tanter – eller om ni besitter förutsättningar att en dag bli en.

Jag överlåter åt mer tungsinta debattörer att diskutera den allt annat än jämställda situation som råder för kvinnor på många  håll. Jag hoppas att internationella organisationer lyckas väl i sitt arbete med att sänka mödradödligheten, stoppa våldtäkter, se till att flickor får utbildning, att människohandeln stoppas – och mycket, mycket mera som behöver göras. Och att vi här hemma kommer till rätta med den ojämställdhet som, trots alla ansträngningar, lever kvar.

Själv bidrar jag med ett enkelt – eller kanske fyrdubbelt – HURRA!!!! för alla de starka kvinnor som betytt så mycket för mig genom åren!

2 kommentarer för “vara politiskt inkorrekt på Kvinnodagen (eller kanske inte..)

  1. Tackar!
    Tja, tjejer och kvinnor är vi väl nu – både jag och du.
    Eller jag är inte helt säker vad det gäller mig själv – obotligt barnslig kanske vore ett bättre epitet…
    Fast jag satsar på att nån gång växa upp till en redig Tant! Försöker låta bli att vara Kärring (så gott nu det går…).
    Och tror att jag i alla fall ibland (åtminstone i stallet) kan vara ett Rejält Fruntimmer (förutom det där med kroppskonstitutionen då…)
    Hur som helst – Härliga kvinnor finns i alla modeller – För att inte snacka om härliga män! Vi får ta vara på praktexemplaren och försöka ignorera bakåtsträvarna.

    Kram
    Annika

  2. Underbart, Annika!
    Jag känner nog igen mig lite i alla… Eller så önskar jag en fjärde kategori; Tjejen eller Kvinnan.
    Hur som helst; Underbart, Annika!

    Kram
    AM

Kommentering avstängd.