Motljus och motvind

Jag ÄLSKAR verkligen valrörelser! Jag tycker det är kul att klura och fnula på budskap, att träffa våra föreningsaktiva och prata kampanj. Själva höjdpunkten är ju när jag får komma ut i den ”riktiga” valrörelsen och träffa väljare och prata om det jag tycker är det mest spännande i hela världen, nämligen sjukvårdspolitik.

MEN det finns en sak jag verkligen inte tycker om… Nåt som jag inte ens tänkte på den dag jag tackade ja till att bli Moderaternas förstanamn på regionvalsedeln.

Som s.k toppolitiker förväntas man finnas på bild. Korrigering : bildER, massor av bilder. Glad, allvarlig, stående, sittande, avslappnad, uppsträckt, framåtlutad, vardagsklädd, kostymklädd, actionbilder, porträttbilder, gruppbilder, parbilder.

Och jag gillar INTE att bli fotograferad! (Jag trivs väldigt bra bakom kameran. Framför den brukar jag ställa familjen. Nåt som fått vänner att undra om jag verkligen var med på den där semestern överhuvudtaget… Jag menar det finns ju inte direkt några bildbevis.)

Inte för att jag till vardags går runt och tror att jag ser fantastiskt bra ut. Men jag skrämmer i alla fall inte små barn till gråt och hästar i sken med mitt blotta utseende. Inte vanligtvis i alla fall. Eller, inte så ofta i alla fall.

Men på bild… och föreställ dig dessutom att denna bild ska bli… en affisch – Gaaah!

Larger than life får plötsligt en helt ny betydelse när man möter sin egen nuna i jätteformat. Mina skavanker är fullt tillräckliga i normalstorlek, tack!

Gårdagen tillbringades till viss del ute på Vänersborgs gator, vilt letande efter en smula lä. Vårsolen var på sitt mest gäcksamma humör och växlade mellan iskallt, bländande sken och att leka kurragömma bland molnen. Vinden växlade mellan stark och ännu starkare. Den berömda vindmaskinen som servat Carola, Pernilla och Perelli borde gå nånstans och skämmas. Rena löjan om man jämför med de vindar som slet mitt hår. Dock inte sådär snyggt bakåtsvept. Mer hysteriskt runt, runt. Jag som ändå kammat mig riktigt ordentligt i morse för denna fotosession. Helt i onödan. Nu såg jag ju ut som vanligt igen…

Bilden här brevid är från ifjol. När jag fortfarande orkade bråka med mitt självlockiga hår för att få det modernt rakt, slätt och någrolunda väluppfostrat och seriöst. Det var ju valrörelse och jag hade lärt mig (den hårda vägen) att här skulle fotograferas.

Nu trodde jag ju vi var färdiga med fotandet för de närmaste fyra åren. Det verkade alltså vara ett lämpligt tillfälle att låta lockarna växa ut igen. Alltså har jag låtit mitt hår återgå till normalläge. Vilket innebär nånting i stil med gotländskt utegångsfår. Så, föreställ dig ett gotländsk utegångsfår i starkt solsken och vindmaskin roterande runt knoppen. Nu förstår du…

Så nu vet jag hur jag vill göra nästa gång det är dags för foto: Starkt solsken alternativt spotlights bakifrån, då syns inte bristen på frisyr. Eller kan se lite charmigt slarvigt ut så där i motljuset när lockarna står som en sky runt huve´t. Också vindmaskin framifrån – Så att rynkorna och dubbelhakorna liksom blåser bort från ansiktet. Kunde va´nåt! Vi får väl se i nästa valrörelse…