Antibiotika – frälsare och förgörare

När Fleming uppfann penicillinet räddades många, många liv som tidigare skulle varit hopplöst förlorade. Vetenskapen har fortsatt arbeta fram värdefull kunskap som i sin tur gett oss värdefulla mediciner som dagligen och bokstavligen räddar livet på människor.

Fast ibland är man lite för generös med utskrivningen av tex antibiotika. Något som leder till att bakterierna ”lär sig” hur medicinen fungerar – Och enligt principen ”den starkastes överlevnad” utvecklas bakterier som blir allt starkare och allt svårare att rå på. I värsta fall blir de helt resistenta mot den medicin som utvecklats för att ta död på dem.

Vi ser nu allt fler s.k. multiresistenta bakterier runt om i världen. Detta leder till att tidigare effektiva antibiotikapreparat i dag blir värdelösa. Och vi riskerar att komma tillbaka till ett läge där lunginflammationer och sårinfektioner återigen blir dödliga sjukdomar. För att bakterierna utvecklats till att bli resistenta mot tidigare verksamma mediciner.

Och läget är svårare i dag än för de dryga 80 år sedan Fleming uppfann penicillinet. I dag rör vi oss i mycket större utsträckning över världen. Och när vi gör det tar vi med oss våra bakterier och virus.

Alltså är inte antibiotikaresistensen ett lands bekymmer. Det är ett problem som måste hanteras globalt.

Och flera saker måste göras samtidigt: Forskningen måste stimuleras att ta fram nya verksamma preparat. På de senaste 30 åren har endast två nya typer av antibiotika kommit fram. Och det finns inga tecken på att fler mediciner är på väg fram under överskådlig tid.

Samtidigt måste användandet av antibiotika minskas – både av den typ vi använder i dag och av nya kommande antibiotika. Annars är vi snabbt tillbaka på ruta noll igen.

Och vi måste samarbeta över nationsgränserna!

Sverige är redo att ta på sig ledartröjan i det här arbetet och har tex tecknat samarbetsavtal med de folkrika länderna Indien och Kina. Vi vill också att WHO ska vara den sammanhållande aktören.  Nationellt finns målet om minskad antibiotikaanvändning med i satsningen på patientsäkerhet.

Och individuellt kan vi också ta vårt ansvar. Att inte omedelbart fråga efter eller propsa på antibiotika vid minsta förkylning. Många gånger är den helt verkningslös. Mycket av det vi tycker är ”besvärande sjukdom” är faktiskt sånt som går över alldeles av sig självt. Fast det tar kanske lite längre tid. Men visst är det väl värt en extra snuvig dag om vi kan bidra till att sannolikheten för överlevnad efter tex blodförgiftning ökar? Att vi ska kunna fortsätta rädda infektionskänsliga för tidigt födda barn till livet?

Och läkare kan ta sitt ansvar genom att förklara varför inte antibiotika alltid är lösningen. Och därmed också vara mer restriktiva med utskrivande, även om patienter insisterar.

Antibiotika kan vara räddaren av liv. Men risken finns, om över- och felanvändningen fortsätter, att användandet av antiobiotika istället riskerar liv.