Mitt i naturen

Japp, det är där jag bor!

Ni som är mina vänner på Facebook har kanske noterat att jag efter många år nu slutit fred med rådjuren. Anledning? Jag har numera en trädgård kemiskt fri från rabatter. Med andra ord kan jag uppskatta rådjurens skönhet när de går och betar på gräsmattan. Ja, till och med hoppas att de gör lite nytta som gräsklippare. Inte en tulpan, inte en krokus som de kan tugga i sig. Det gör de helt plötsligt till mycket trevligare bekanskaper! Fast jag surnar fortfarande till när jag får tvärnita cykeln/bilen/fötterna för att inte krocka med dem när hoppar ut på vägen. Det där med att titta höger, titta vänster, titta häger igen borde de faktiskt träna på!

Ett par nya bekanskaper sedan i våras är också två fantastiskt söta harpaltar som utsett vår gräsmatta till middagsrestaurang. Tyvärr väldigt, väldigt skygga, så av många kvällars smygande med kameran har det blivit intet.( Förutom väldigt trista bilder på en tom gräsmatta…) De växer nu som de ogräs som jag hoppas de äter upp i vår gräsmatta, så det är kanske inte rätt att kalla dem för harpaltar längre. Men söta är de!  Och som du märker hyser jag även vissa förhoppningar om att de också ska fungera som gräsklippare. Av det är det lätt att sluta sig till att gräs numera är det enda som växer i vår trädgård. Tillsammans med sin kusin Ogräs förstås… Ogräs växer fortare…

Nå’t vi har extremt gott om är fåglar. Jag kan meddela att jag under tidig vår allvarligt ifrågasatte det kloka i att förse nämnda djur med handbyggda bostäder precis bakom sovrummet. Jisses, vilket oväsen de förde under sitt vårkurtiserande! Nog för att man hört talas om högljudda grannar. Men bor man i hyreshus kan man ju alltid ringa Störningsjouren. Vad gör man åt vilda djurs högljudda kärleksliv?

En trogen besökare är en koltrast som oftast, men inte samtidigt, befinner sig på samma gräsmatta som rådjuren och hararna. Han gör inte mycket väsen av sig, mer än njutbara melodier.

Våra mer permanenta gäster består dels av talgoxfamiljerna på baksida , dels av en talgoxfamilj som flyttat in under taknocken på västra sidan av altanen. Vi lever i trivsam symbios. De bryr sig inte ett smack om oss. Jag fånler och ropar (sådär 3000 ggr/dag) ”Titta, nu kommer de med mat till ungarna igen!” Ungarna tokpiper i sin iver att få mat. Vår egen unge piper mest i förskräckelse ”Vilken tur att jag inte är talgoxen! Jag vill verkligen inte äta larver!”

Talgoxarna i sin tur ignorerar våra middagsvanor – som äger rum precis nedanför deras bo – fullständigt. Eller, jag vet ju inte om deras ungar piper i förskräckelse över våra matvanor.

Ett mer komplicerat förhållande har vi till den svalfamilj som byggt bo i garaget för tredje året i rad. De har valt en, i sitt tycke, mycket bra plats under taket. Det är bara ett litet bekymmer… Efter tre år har vi äntligen tagit itu med att måla garaget. Uppskattas INTE av Herr ochFru Svala… De mnar antagligen på att de var där långt före vi ens kom på tanken att sätta upp en ställning. Alltså hävdar de sin besittningsrätt.

De hanterar måleriet på två sätt: Kommer någon allt för nära boet vågar de sig inte in. Och vi kan ju inte ta på vårt ansvar att de stackars ungarna svälter ihjäl! Håller vi oss på nån meters avstånd gör de störtdykningar för att skrämma bort inkräktarna. Och vi vill ju inte har några svalhjärtinfarkter på våra samveten. Eller smärtsamma krockar med  småfåglar som agerar ”Gripen”. De är rätt bra på bombfällning också…

Så om någon undrar varför vårt garage bara blir målat till hälften i år, så har ni svaret här ovan. Av respekt för det fantastiska djurliv vi valt att bosätta oss i får vi avvakta en sval(are) årstid!