På mediciner

Just nu går debattens svallvågor höga kring medicinering av ADHD. Märkligt med de där indignationsbåtarna som titt som tätt kör runt och drar upp svallvågor runt hela landet…
Är det inte egentligen ganska enkelt? Om man har en diagnos som man behöver medicin för, då tar man den. Har man inte en diagnos så tar man inte medicinen. Hur svårt kan det va’?

Och varför måste helt plötsligt landets samlade journalistkår börja ha åsikter?
Själv har jag astma och en hel drös med allergier. Likaså dottern. Alltså har vi en lite mer omfattande morgon- och kvällsprocedur när allt ska inmundigas, inhaleras, droppas och sprutas. Om vi inte gör detta mår vi dåligt. Jag inbillar mig också att om man gjorde detta utan att ha astma och allergier så skulle man förmodligen också må ganska dåligt.
Anledningen till vårt sväljande, sprutan, inhalerande osv är att vi måste tillföra kroppen något som den saknar. Jag har aldrig hört någon ifrågasätta vårt intag av antihistamin mm. Aldrig någon som ansett att vi borde använda oss av någon psykologisk metod eller pedagogik för att stå ut med våra allergier.
Så varför är vissa diagnoser lovligt byte för mediadrevet? Varför ifrågasätts behovet av mediciner som bevisligen gör nytta – för att någon (utan diagnos) kommit på att man kan missbruka dem?
Ett tag ryktades det att professionella skidåkare missbrukade astmaspray för att öka sin lungkapacitet. Inte blev jag som astmatiker ifrågasatt för det! Inte diskuterades det att jämställa Symbicort med Metadon och ha särskilda restriktioner och begränsda utskrivning. (Om nu någon trodde motsatsen är det begränsad utskrivning av det mesta – man får inte ut hur mycket som helst på varje recept!)

 
Hur kommer det sig att fortfarande 2011 ifrågasätts psykiska diagnoser och medicinering så oerhört mycket starkare än kroppsliga diagnoser?