”Mindfulness”

Läste ett reportage om Mindfulness. Det skulle beskriva en dag och började ungefär så här:
”07.00 – väckarklockan ringer. Tänk nu inte på jobbet, osv osv”.

Ni fattar direkt va?! ”07.00 – väckarklockan ringer”
Kan ju bara säga att om så är fallet så har jag problem – STOOORA problem. Kl 07.00 är det snarare ”Du skriker för full hals – ”om du inte kommer NU så missar jag tåget! Om du inte kommer NU får du gå till skolan!” under det att du febrilt letar efter bilnycklarna som på nåt mystiskt vis förflyttat sig från jackfickan till handväskan. Och att leta i den på morgonen är ingen barnlek, jag lovar! (Man kan klara sig 14 da´r på en öde ö på innehållet i den.)

Låt oss istället kalla detta lilla reportage för…..
”Mindlessnes – eller ingenting funkar kl 06.00 i Staby”

Här är en väsentligt mer verklighetsnära beskrivning:
06.00 – Väckarklockan ringer
06.10 – Väckarklockan ringer. Och nej – jag tänker inte på jobbet. Jag tänker faktiskt inte på nåt alls – jag sover. Och tänker möjligen att det tänker jag fortsätta med.
06.20 – Väckarklockan ringer. Tänker fortfarande inte på jobb.
06.30- Väckarklockan ringer. NU tänker jag. Och det jag tänker är ungefär ”s-t i h-e och alla glödheta j-ar – Nu är det bråttom!”

Enligt veckotidningsreportaget skulle jag nu njuta av duschen, av doften av schampo, av det varma vattnet. Befinna mig i nuet.

Verkligheten: varmvattnet har lagt av, mitt schampo är slut och jag lånar makens manligt doftande, plus dotterns balsam med söt jordgubbsdoft…Kan inte påstå att jag njuter av någondera. Nuet känns liksom inte som en bra plats att befinna sig i just nu. Det faktum att jag duschar kallt avhåller mig i och för sig från att somna om i duschen, vilket annars är en av mindlessnessens små egenheter…

Enligt tidningen skall jag kl 08.00 vara på väg till jobbet. Ja, det hoppas jag verkligen – annars blir det riktigt, riktigt bråttom. Jag hoppas också att jag lämnat dottern på fritids och sneglar oroligt åt sidan, förväntar mig halvt om halvt att finna en sovande dotter brevid mig. Vid det här laget befinner jag mig nånstans i Ljungskiletrakten och det är liiite långt att vända och åka tillbaka…

Men återkallar morgonen i mitt minne.

De där ljuva stunderna då man högröd i ansiktet försöker få dottern att förstå innebörden av ordet ”bråttom”, utan att använda ord olämpliga för barnaöron. När man till slut fått på både sig och barn alla varma kläder och då hör hennes ljuva lilla stämma meddela att hon glömt läxböckerna på skrivbordet, missat ta på sig långkalsonger och jo, förresten idag är det ”Vänskapsdag” vilket innebär att hon måste ha en vit tröja på sig. Vilket hon självfallet inte har….

Minns också mängden gula post-it-lappar, hastigt hoprafsade med ändrade tider på fritids för den kommande veckan. (Allvarligt talat – Finns det NÅN som lyckats på ett korrekt sätt fylla i fritidsschemalappen och dessutom sedan hålla de tiderna under en hel termin?!)

Alltså är dottern avlevererad på fritids. Minns också att jag kollade så att hon faktiskt gick in, så att jag inte missat nån verksamhetsstängd dag och bara lämpat av dottern vid en stängd skola…

I reportaget stod också frågan om det hänt att jag kommit till jobbet och undrar hur i hela friden det gått till. Dvs att autopiloten slagit till på den invanda resan.

Japp – skyldig. ”Hur gick det här till? Hur kom jag hit?” Känns väääldigt välbekant. Jobbigast är när frågan är ”Hur gick det här till – Och varför kom jag HIT?” Det är frågorna som inställer sig när man kliver ur bilen på parkeringen i Vänersborg och drabbas av insikten att man borde varit i Göteborg

Inte så sällan inställer sig frågan på fullaste allvar ”HUR kom jag egentligen hit?” Alltså åkte jag tåg eller ska jag börja leta efter bilen nånstans? Och i så fall var? Ännu jobbigare blir det när jag sitter på tåget på väg hem och inser att jag faktiskt tagit bilen in till stan…
Kl. 12.00 bör man ta lunch står det och ”fokusera på att tugga, titta och lukta på maten – sakta”. Jo, visst händer det att jag äter lunch. Trevliga, goda luncher i gott sällskap. Men ungefär lika ofta är det:

Kl.12.10 – Mötet pågår fortfarande, magen kurrar
Kl. 12.30 – Biter på en penna, det mest fiberrika som finns till hands
Kl. 12.45 – Tänker ”Jag måste börja äta en stadigare frukost”

Nästa tanke som far genom huvudet är ”När då?! Hur mycket tidigare måste jag gå upp om jag ska göra mer än inhalera en macka och svälja ned en kopp kaffe?!” Slutsats – det blir inga stadigare frukostar!
Kl. 12.58 – rusar vidare till nästa möte som börjar kl 13. Med lite tur hittar jag en inte alltför medfaren banan i fruktskålen och kan, meddelst en livsfarlig U-sväng i högsta hastighet få med mig en brödbit/skorpa från cafeterian.
Ni som känner mig vet att vid det här laget gör man bäst i att inte reta mig! Jag är vanligtvis en ganska fredlig varelse, men utan mat förvandlas jag till Monstret från hungerträsket (eller nåt).

Enligt reportaget skulle man visst också ”landa i sig själv” på kvällen när man kommit hem. ”Kvällen” definieras som kl 17… Tänker inte ens fullfölja den tanken… Säger bara medlemsmöten, årsmöten, föreningsmöten, gruppmöten. Alltihop mycket trevliga tillställningar, men ordet ”landa” känns liksom inte helt rätt. Det är snarare att flaxa med vingarna och lyfta igen. I värsta fall är ordet ”luftlandsatt” användbart….

Som tur är har jag världens roligaste uppdrag. Och träffar de mest fantastiska människor varje dag. Och som  tur är har mina kollegor överseende med mina hungermorrningar och distraherade sätt. Och dottern – ja, henne är det tekniskt omöjligt att stressa! Hon gör saker och ting i sin egen takt helt oberörd av sin fradgatuggande moder. Tack och lov!

Och jag tänker att nån gång, nån gång ska jag börja med yoga och lära mig att ”leva i nuet” (när nuet inte infinner sig i en iskall dusch!) Det blir väl ungefär samtidigt som jag tar itu med mitt tränande på allvar….

Bifogar också några lärdomar från den senaste veckan:

Du skall icke stuva makaroner emedan du tillverkar små julgrupper på det att du icke må torka din spis i evinnerlighet

Du må icke tömma espressomaskinen med för hastiga rörelser i det du samtidigt talar i telefon på det att du icke må torka ditt köksgolv i samma evinnerlighet (Fast blaskvatten och sump på golvet går bort lättare än vidbränd mjölk..)

Du må icke skriva blogginlägg samtidigt som du talar i telefonen på det att du må undvika märkliga fleskrvnniagar och konstiga svar till den du talar med.

En sak åt gången var det – och leva i nuet!

Carpe Diem mina vänner – och fånga helst en dag i taget! De rackarna smiter undan så illa kvickt!