skyll dig själv!?

Vissa radioinslag får mig att sätta morgonkaffet i vrångstrupen omedelbart.

Denna dag inleddes med ett sådant.

Enligt en studie, som genomförts på akutmottagningen på Södersjukhuset, anser 1/3 av personalen att en misshandlad kvinna får skylla sig själv! Att det är hennes fel att hon blivit misshandlad.

Det är alltid skrämmande att möta sådana attityder. Att möta dem hos sjukvårdspersonal är faktiskt än mer skrämmande. Det är ju de som ska ta hand om den skadade kvinnan när hon söker vård. Hur bemöter man då henne, om man har inställningen att hon får skylla sig själv?!

Man ska då också ha i åtanke att många av dessa kvinnor fått inpräntat i sig, av sin misshandlande partner, att det faktiskt är hennes eget fel. En uppfattning som då förstärks av sjukvårdspersonalen. Som man ofta har stor respekt för.  Alltså har mannen verkligen rätt att slå. Det är hennes fel och mannens rättighet att slå… (Ja, jag vet att det förekommen även i samkönade förhållanden, men eftersom det är vanligast att det är en man som slår tar jag mig friheten av vara lite diskriminerande i detta fall) Man kan ju fundera på i vilket århundrade vi egentligen lever i?!

Vidare visar studien att hälften av personalen inte frågar kvinnor med misstänkta misshandelsskador om de blivit misshandlade. Och knappt var tionde kvinna får sina skador dokumenterade. Ha då också i minnet att trots detta har antalet anmälda fall ökat under en längre tid. Hur mycket svårare är det inte att bevisa misshandeln i en domstol om ingen dokumentation finns? Hur mycket mer skuld lägger man inte på kvinnan? Hur förringar man inte det hon blivit utsatt för? Man förnekar henne möjligheten att få den hjälp hon har rätt till för att komma ur ett destruktivt förhållande när man inte ens frågar!

Jag vågar inte ens tänka på hur få som frågar om det finns barn med i bilden… Barn som växer upp i en tro att våld hör till normaliteten. Att det är mammas eget fel att hon ligger på akuten.

Jag har vänner som utsatts för långvarig, systematisk misshandel, som vittnat om hur de först brutits ned psykiskt innan det första slaget kom. Hur de själva verkligen trodde att det var deras eget fel. Att de ”tvingat” sin partner ta till ett våld han själv inte ville utöva. Och här finns en hel mängd ord jag skulle kunna skriva som uttrycker i detalj vad jag tycker om detta – men de lämpar sig inte riktigt för tryck/webpublicering, så jag överlåter det åt din fantasi…

En vän till mig berättade om när hennes f.d make slet av henne kläderna och kastade ut henne ur huset mitt i decembernatten. När hon frysande, gråtande bankade på dörren och bad att få bli insläppt, öppnade han dörren på glänt…och kastade ut en kudde… För mig och dig som läser detta är det lätt att se det som bara ytterligare en förnedrande gest. För min kompis, var det ett tecken på att han ändå brydde sig om henne… ”För om han inte älskade henne skulle han ju inte gett henne en kudde”….

Jag tror det var denna berättelse, bland många andra, som fick mig att förstå hur totalt hjärntvättad hon faktiskt blivit. Hon berättade också att hon många gånger ”insett” att det var hennes fel att hon blivit misshandlad… För att hon inte dammsugit, för att hon dammsugit vid fel tillfälle – eller på fel sätt. För att hon inte sminkat sig och gjort sig fin för honom. Eller för att hon sminkat sig och gjort sig fin – ”så att hon såg ut som den hora hon var”.

Om fantastiska försoningsgester och bedyrande om att hon var hans allt och att han aaaaldrig skulle behandla henne illa igen (Om hon bara gjorde som hon skulle…).

Min kompis lyckades efter många år ta sig ur detta totalt destruktiva förhållande. Men många gör inte det. Och många hamnar till slut på akutmottagningen. Eller i värsta fall på bårhuset. Vad de har för åsikt på bårhuset må spela mindre roll för omhändertagandet, men vad man har för åsikt på akutmottagningen spelar en oerhört stor roll!

Det är alltid den som väljer att ta till våld som bär ansvaret. Alltid. Utan undantag eller bortförklaringar.

Och vi har alla – oavsett om vi jobbar på akutmottagningen eller inte – en skyldighet att öppna våra ögon för vad som händer. Och ha modet att ställa frågan om vi misstänker att något inte står rätt till. Och att lyssna om vi märker att någon vill berätta något svårt för oss.

Här kommer en användbar länk för den vill veta mer och ett telefonnunmmer för den som vill prata med någon:

http://www.kvinnofridslinjen.se/?gclid=CKWMjNTX_KwCFYlZmAodGni1Tg

Nationella kvinnofridslinjen: 020 -50 50 50

(Om du jobbar inom sjukvården finns på websidan ett antal publikationer som handlar om hur man kan bemöta kvinnor som drabbats av våld, tips på lokala vårdprogram mm)