På friska äldre

På onsdagmorgnar brukar jag försöka ta mig i väg till gymmet. Då är det jag och alla morgonpigga pensionärer som rumsterar om bland löpband, hantlar och maskiner.

Och det är en sån härlig känsla, framför allt när man sysslar med sjukvårdspolitik och frågor som rör de allra mest sjuka, sköra äldre, att få se den raka motsatsen.

Den som imponerar mest på mig är en äldre herre, skulle gissa att han är närmre 80 än 70 år.

Efter 20 minuter i högst måttlig takt på löpbandet är jag röd som en kräfta i synen och i det närmaste svimfärdig. Han, ja, han håller väl ungefär dubbla mitt tempo. Och är inte varken röd, blek eller yr när han kliver av.

Han lider av någon neurologisk sjukdom och darrar som ett asplöv och kan inte hålla huvudet rakt. Men – karl’n gör chins!! Fatta! Jag vågar inte ens försöka….jag skulle förmodligen bli hängande en meter över golvet i raka armar och inte våga hoppa ned pga min höjdskräck…

I dag kom den ultimata förnedringen – När jag sitter och tar på mig skorna, (ja – jag har ju tränat för 17! Varenda muskel gör ont och det är faktiskt jättelångt ner till golvet!)  då studsar han glatt ut och tar stående på sig sina skor. Hur många 80-åringar gör det? (eller 50-åringar för den delen..) Sen, när jag pustande stuvar in min väska i bakluckan, då svingar han elegant benet över cykelramen och cyklar iväg!

Förmodligen körde han Vasaloppet för nån vecka sen också…

Men, vilken härlig syn! Tänk om fler 80-åringar var som han! Då kunde vi avskaffa vår arbetsgrupp som ska tänka storartade tankar kring ”Välfärdens framtida finansiering”. Den åldrande befolkningen skulle vara ett mycket, mycket mindre problem för sjukvården. Trots en svår neurologisk sjukdom tror jag denna man lever ett rikare och hälsosammare liv än många yngre, ”friska” människor.

Själv tröstar jag mig med att om jag nu intensifierar min träning så har jag ju sisådär en 35-40 år på mig att komma upp i hans nivå. Det finns kanske hopp ändå?