Börja med att tacka –

– Pia, Ann, Elin, Marie, Gerda, Richard, Kinna, Boglarka, Carola och alla andra engagerade, härliga människor på barnakuten som stod ut med mig och 1000 frågor i går kväll!
En oerhört givande eftermiddag och kväll då jag fick förmånen att följa arbetet på barnakuten på Drottning Silvias Barn och Ungdomsjukhus.

Min eftermiddag började ganska dramatiskt i Akutrummet, där en tvåårig flicka med svåra kramper vårdades akut. Efter flera, och allt större doser, kramplösande hävdes kramperna till slut och flickan rullades in för en CT-röntgen. Utanför röntgen satt jag, med två oerhört oroliga, skärrade föräldrar. Jag kan knappt föreställa mig vad som rörde sig i deras inre, trots att jag satt brevid och försökte, högst lekmannamässigt, förklara vad CT-röntgen innebär och erbjuda lite vanligt, medmänskligt stöd.

Efter röntgen fattades beslutet att flickan skulle läggas in på Barn-IVA. Låter enkelt, är mer komplicerat… Endast EN spjälsäng fanns att tillgå! Och denna återfanns till slut i källaren, obäddad…

Efter att sängen lokaliserats, bäddats och körts fram möts vi av motgång nr två – inga platser på BIVA! Sånt får inte hända!

Bristerna på respiratorplatser och intensivvårdsplatser på vårt barnsjukhus är väl kända. Och här krävs åtgärder! Hallå – S, V och MP som styr den här regionen: Det är nog så trevligt med fria teatergrupper och cykelvägar. Men, ursäkta, i min värld går svårt sjuka barn före. Dags att prioritera om och satsa mer pengar på sjukvården!

På bilden här brevid står en läkare och en undersköterska, brevid den eftersökta sängen, i vilken en svårt sjuk tvååring i behov av intensivvård, ligger. I korridoren. För det finns inget ledigt rum…

Och vi pratar om regionens största sjukhus, universitetssjukhuset, med riksjukvårdsuppdrag bla för just barn… Wake up and smell the coffee!!! Eller nej, förresten, kaffe finns det inte tid för på barnakuten, ni får vakna upp ändå.

Jag kan lova att man från akutens sida inte sparade på varken resurser eller personal för att göra allt för den här lilla flickan. I akutrummet var som mest fyra läkare – en underläkare, en specialistläkare och två narkosläkare, två sjuksköterskor och två undersköterskor. (Åsså undertecknad som intensivt koncentrerade mig på att inte vara i vägen och hade öronen utspända som värsta Dumbo.)

Från BIVA gick jag tillbaka till akuten där jag bla träffade en pojke med misstänkt muskelskada, som visade sig vara en svår, rätt ovanlig inflammation i knäleden, en 16-åring med bruten fotled – som jag fick vara med och gipsa. En flicka med öppen underbensfraktur kommer in med ambulans, liksom en misshandlad pojke.

En sväng till triagen – Alltså där de inkommande patienterna får en första bedömning och blir markerade med grönt, gult, orange eller rött. Grönt betyder att de egentligen inte skulle behöva vara där… Återkommer till detta. Gult betyder att här behövs läkarvård, men det är inte så bråttom, Orange – läkare behövs och det ganska snart, rött – livshotande tillstånd eller risk för bestående skada.

Och under min tid i triagen träffade jag på alla kategorier. Vilket för mig till Stor Frustration nr 3: Flera berättelser visa på att föräldrarna helt enkelt inte vet att det finns en primärvård att vända sig till! Ett betydande antal föräldrar beskriver hur de sökt vård på sin vårdcentral (helt rätt) men inte fått tid och därför blivit hänvisade till akutmottagningen…. Ytterligare ett antal berättar att de ”blivit tillsagda” av 1177 att söka akut. För åkommor som nässelutslag och spädbarnskolik… Det är inte heller ok!  Det stora sjukhusets resurser behövs för de riktigt sjuka barnen! Inte för dem som haft feber i två dygn.

De ”gröna” patienterna har inget behov av det stora sjukhusets resurser. De har behov av en specialist i allmänmedicin, eller en BVC-sköterska eller BVC-läkare. De skulle blivit omhändertagna av ”sin egen” vårdcentral, inte hänvisade till akuten. Här riskerar de att få vänta länge, länge på sin tur. För att de gula, orange och röda patienterna självklart måste tas om hand först. Då prioriteras de lindriga sjukdomarna ner och får vänta. Risken finns desstutom att de kommer in på akuten med en lindrig förkylning och hem därifrån med en smittsam magsjuka… För sådana hade vi gott om i går…

Åter till själva mottagningen, där jag får vara med när en glasbit ”opereras” ut från en fotsula under lokalbedövning, av en av underläkarna. En läkarkandidat följer med och får tillfälle att både ställa frågor och följa arbetet. För samtidigt som sjuka barn av alla kategorier ska tas om hand har sjukhuset ett oerhört viktigt utbildningsuppdrag. Vilket medför att alla, såväl undersköterskor som sjuksköterskor och läkare dessutom ska fungera som lärare och mentorer till vårdpersonal under utbildning. (Och en och annan frågvis politiker…)

Gott om barn med andnöd pga astma denna kyliga vårdag – då strejkar syrgasen i ett behandlingsrum. För att åtgärda detta måste syrgasen i samtliga fem rum på den sidan stängas… Läge för omplanering och medicinpatienter med andnöd får läggas över på kirurgsidan. Men, allt går att lösa. Och under eftermiddagen kommer servicepersonal och fixar även detta. Sannolikt helt utan att någon patient eller förälder ens märkt av denna mindre kris.

Tillbaks till triagen, där köerna hunnit växa igen. Hela tiden pågår en logistikövning för att se till att patienterna väntar så kort tid som möjligt i väntrummet, samtidigt som inte själva akutmottagningen överfylls av färdigtriagerade patienter i behandlingsrum och inre väntrum.

Uder de 8 timmar jag fick vara med i arbetet på akuten kan jag enkelt konstatera att tempot är konstant högt, personalen oerhört hängiven sitt jobb, bristen på vårdplatser är tydlig, dialogen med primärvården och 1177 behöver fortsätta – både genom professionen och politiken. Utbildningsuppdraget kräver sin man och kvinna – och tid! Att det krävs o c e a n e r av tålamod, pedagogisk förmåga, empati, professionalism, humor – och en liten gnutta övermänskliga förmågor för att jobba på en akutmottagning för barn.

Och, att jag har världens absolut roligaste uppdrag – som får tillfälle att träffa så många engagerade medarbetare, ”provjobba” på akuten och andra spännande ställen, träffa patienter och anhöriga och får möjligheten att lära mig något nytt nästan varenda dag!

 

 

2 kommentarer för “Börja med att tacka –

  1. Tack, Carola!

    Och då blev detta ändå högst summariskt och allt som hände är inte med… Det är verkligen högt tempo hela tiden! Jag är full av beundran för alla som jobbar hårt och engagerat på akutmottagningen!

  2. Hej, vad bra du har sammanställt ett em och kvällspass på barnakuten, såsom verkligheten ser ut.

    Vh Carola

Kommentering avstängd.