”Vanliga människor”

När man är ute och kampanjar träffar man titt som tätt på en glad människa som utbrister ”Men guuuu- va bra att ni är ute och träffar vanligt folk så ni vet hur det ser ut i verkligheten!”….. (Obs! Mannen på bilden är helt oskyldig. Han ville prata om Strömstad Sjukhus)
Man undrar ju, vad är deras uppfattning om ”politiker” egentligen? Att vi bor i nån´t slags isolerat reservat och bara släpps ut tre månader innan val?

Så, här kommer ett litet klarläggande:

För det första – de allra, allra flesta förtroendevalda är också heltidsarbetande – med något helt annat än politik.

Vi är förskollärare, truckförare, läkare, hemtjänstpersonal, personalchefer, expediter, universitetslärare, servitriser, lokförare, kontorister, sekreterare, brandmän, receptionister, forskare, bibliotekarier, lagerarbetare, företagsledare, apotekare, bilförsäljare, specialpedagoger, tekniker, barnmorskor, studerande,  egenföretagare, biomedicinska analytiker,  parkförvaltare, undersköterskor, verksamhetschefer, assistenter, optiker, arbetsterapeuter, säljare, inköpare, osv osv i all oändlighet.

Vi har också barn. Eller försöker få. Små, med kolik och blöjutslag, som vaknar var tredje timme och vill bli ammade. Som vi tror ska dö i plötslig spädbarnsdöd så fort vi vänder ryggen till. Som sover på tvären i mammas och pappas säng, trots att vi var så överens om att de skulle sova i eget rum från allra första början…

Halvstora, som behöver hjälp med läxorna (är det bara jag som tycker 5:ans matematik är obegriplig? Jag bollar gärna med ett bokslut om 37 miljarder, hanterar budgetar i samma storlek. Men det ”nya” sättet att räkna?!?!? Herregud, var det verkligen SÅ länge sen jag gick i skolan? Och vad hände med ”trappan”, vad var det för fel med den? Va’, jag bara undrar!) , som blir mobbad eller mobbar, som har inlärningssvårigheter, som är överambitiösa, som äter för mycket, äter för lite, äter fel, blir osams med kompisarna, inte kan keva utan bästisen.

Stora, som vi är rädda ska bli med barn alldeles oplanerat, blir nedslagna på stan, börja knarka, är träningsfreak, som snart ska flytta hemifrån – till vår skräckblandade förtjusning.

Vi kör också barn till hockey- och fotbollsträning, till ridskolor och danskurser, till skytteklubbar, bowling- och innebandyhallar. Vi står också och fryser baken av oss medan våra förhoppningsfulla telningar drillas av en luttrad tränare. Och bakar bullar och tunnbröd, säljer korv och kakor, samlar pengar till klassresor.

Vi står på tisdagkväll och steker falukorv och kokar snabbmakaroner och undrar: Är det här verkligen rätt sorts näringsriktig mat att servera växande barn? Nä, men det går fort och ungarna äter det i alla fall. Till skillnad från bulgur med broccoligratäng…

Och vad ska man hitta på i morgon? Hmmm, Fiskpinnar går i alla fall fort…. Och så blir det tacos på fredag!

Vi grälar också med våra respektive om vems tur det är att hämta på förskolan/skolan/fritids, köra till ridningen/tennisen/bowlingen/barnkalaset. Och undrar när sjutton vi ska få lite tid för oss själva och varandra? Lite ”vuxentid” är väl inte att tänka på? Eller….?
Vi har också åldrande föräldrar, svärföräldrar, mor- och farföräldrar. Vi har anhöriga som drabbas av cancer. Som överlever. Som dör alldeles för tidigt. Som kämpar mot sjukdom och medicinska biverkningar. Vi står också och undrar om sjukvården verkligen gjort allt den kan för just våra nära och kära. Och vad i jösse namn ska vi göra när de blir så gamla att de inte klarar sig själva?!

Vi svär också över räkningarna, över hantverkare som inte kommer när de ska och undrar varför både pannan och kylskåpet prompt måste gå sönder samtidigt??? Vi funderar också över om det kan vara så att grannarna smyger över och lämnar sin tvätt i min tvättstuga när ingen ser och över var alla udda strumpor tar vägen?,

Vi har också dåligt samvete för att vi ägnar för lite tid åt våra familjer. Och för att vi ägnar för lite tid åt viktiga ”måset-göra-saker” på jobbet. Kan man få några extra dagar per vecka? Inte det? Några timmar till varje dag då, är det att tänka på? Och om det lyckades så kan jag slå vad om att vi hade proppat de där stackars timmarna proppfulla de med… Kloning kanske…

Jag törs nog påstå att vi är ovanligt vanliga. Och, surprise, surprise – Vi har heller inte kläckts ur någon ”politiker-äggkläcknings-maskin” och kommit ut iförda korrekt kostym och vederbörlig vokabulär. Vi har erfarenheter med oss i bagaget- Precis som alla andra. Goda och svåra. Bagage som man bär lätt och med glädje och tunga ryggsäckar som lär oss ödmjukhet.

De flesta av oss är nog som folk är mest. Och vi som inte blev som vi skulle, vi blev i alla fall som vi är.