Och sen då?

Gårdagen handlade mycket om barn – om barns hälsa och ohälsa, somatiska och psykiatriska sjukdomar och funktionshinder.

Jag träffade, i lite olika sammanhang, föräldrar och vårdpersonal.

Den fråga som samtliga, inklusive undertecknad ställde sig var just – och sen då?

När ett barn fått en diagnos. Kanske efter en efterlängtad utredning som gett svar på föräldrarnas frågor, eller en utredning som gett helt oväntade svar, på kanske aldrig ställda frågor.

Sen då?

Vem ser till att uppföljning verkligen görs, att alla intyg skrivs, att föräldrarna får stöd, att diagnoser ev omprövas, att medicinering förändras?

Är det primärvårdens ansvar? Specialistvårdens? Slutenvårdens? Och vilket ansvar har skolan?

Det sorgliga i den här kråksången är att ingen har ett helhetsansvar för barnen. Läkare och psykologer ställer diagnos och inleder behandling. Därefter känner sig många föräldrar helt utlämnade. Till skolledare som inte inser allvaret i barnets sjukdom/funktionshinder. Som väljer att spara pengar på elevassisenter, på att försena beslut om specialkost. Som tror att ”lite allergi dör man väl inte av” eller att autism kan pratas bort.

En av de läkare jag träffade i går sa att egentligen kan man dela upp barns allvarligare  sjukdomar i två grupper – atopiker ( där ingår tex astma och allergi) och neuropsykiatri (där ingår Asperger, ADHD, autism)

Samtliga de här diagnoserna har den lilla egenheten att de ändrar sig över tid. Astman tex kan vara hur beskedlig som helst, för att plötsligt bli radikalt försämrad. Neuropsykiatriska funktionshinder är oerhört beroende av omgivningen och kan plötsligt, från att knappt ha varit ett problem, bli fullständigt ohanterligt.

Med andra ord behövs en kontinuerlig kontakt, oavsett om vi pratar om kroppsliga eller själsliga sjukdomar eller funktionshinder. Och – en sammanhållen vårdkedja! Som gör att barnen får hjälp av specialister när det behövs, av ”superspecialister” om behov finns, av primärvården kontinuerligt.

I dag saknas detta på alltför många ställen. Sjukvården är allt annat än jämlik i Västra Götaland. Och barnsjukvården är det allra största praktexemplet på detta.