Dela med mig av några funderingar från Psykiatridagen

I dag har jag haft förmånen att få delta i en paneldebatt md bla förre psykiatrisamordnaren Anders Milton och Psykologförbundets ordförande Lars Ahlin.

Temat var naturligtvis psykiatri. Några tankar från den här dagen och debatten:

Evidens i psykiatrin

Eller på svenska – funkar det vi gör?

Ja, här har vi problem nr 1 – HUR mäter vi det inom psykiatrin?

Jämför med somatiken:

”Världens bästa mål” – HbA1C…. Såå bra, för det är såå enkelt: HbA1C under 5 = bra, över 5 = dåligt. Kollas genom blodprov och är absolut korrekt. Som förtroendevald/befolkningsföreträdare behöver jag inte ens förstå vad värdet står för. Det räcker med tilliten till att professionen satt ett bra, mätbart och realistiskt mål.

Men…. det finns inget blodprov som visar hur man mår psykiskt.. Det går nästan inte ens att få ett ”korrekt” svar på en fråga, eftersom upplevelsen är subjektiv. Patienten kan också vilja dölja hur dåligt han eller hon mår. Eller överdriva.

Ett annat bra mål – behandling av höftledsfraktur:

Vi kan, nästan på minuten, mäta hur lång tid det tar från att Anna ramlat på hallmattan, tills ambulansen är på plats, tills Anna är smärtlindrad, tills hon är röntgad, opererad, inlagd på avdelning och utskriven igen. Vi vet t.o.m hur stor risken är procentuellt för att operationen måste göras om pga komplikationer eller fel.

Men…. Det finns ingen röntgen som visar brott på själen.

Det också svårt att säga exakt vid vilken tidpunkt problemet egentligen uppstod (Om det inte är direkt relaterat till en svår händelse)

Psykossjukdomar kan tex ha pågått under tio år, innan de blir så tydliga att de verkligen uppmärksammas och diagnosticeras. Det krävs inte så mycket fantasi för att förstå vilken försämring det innebär att gå runt obehandlad, utan hjälp, i TIO år med en så svår sjukdom! Föreställ dig ett obehandlat, komplicerat benbrott, hur det skulle se ut efter ”självläkning” i tio år…

Inför dagens seminarium tog jag en extra titt i vår egen (dvs Västra Götalandsregionens) verksamhetsberättelse. Jag hittade en och en halv sida om psykiatri…. En och en halv sida. Som jämförelse har canceravsnittet ca 30 sidor.
Psykiatriavsnittet inleds så här:

”Psykiatri

Att redovisa psykiatriavsnittet i Verksamhetsanalys 2011 är inte en alldeles enkel uppgift. Vi har förvisso ingen anledning att tro annat än att den psykiatriska vården, såväl det enskilda patientmötet som det mer överordnade arbetet, bedrivs med omsorg om patienterna och i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.”

Vi har ingen anledning att tro…. Men – varför vet vi inte?

Jo, vi saknar vettiga,  mätbara kvalitetsindikatorer och mål. Ska vi kunna jämföra olika psykiatriska verksamheter måste vi hitta vettiga indikatorer!

 

Tillgänglighet till psykiatrin

 

Kunde vara bättre… Tja, det räcker väl så…

 

Nej, lite mer konstruktiv tänker jag vara!

Ställ krav på psykologisk kompetens i primärvården. I dag får mindre än var tionde patient, som söker för depression eller ångest specifik psykologisk behandling. Andelen som söker vård för psykiska besvär ökar. Många besvär som yttrar sig kroppsligt har också en psykologisk grundorsak.

Bättre samverkan med elevhälsan. Allt fler unga mår allt sämre. Svenska elvaåringar mår bra, men när de fyllt tretton har något hänt. Allt fler uppger at de mår psykiskt dåligt. Flera svåra psykiatriska sjukdomar debuterar också i tonåren. Och vi vet att tidig upptäckt och tidiga insatser ger en mycket, mycket bättre prognos för famtiden. Och vem är bättre lämpad att upptäcka ungdomar som mår dåligt än de som träffar dem i skolan?

Se till att få en ”sömlös” vård – att patienten enkelt kan flytta mellan allmän psykiatri och specialist psykiatri, slutenvård och öppenvård, BUP  och vuxenpsykiatri. Vårdbehovet kan ändras över tid, då måste också vårdnivåerna följa patientens behov. Och natruligtvis anpassas efter ålder. Många psykiatriska tillstånd är ju faktsikt livslånga. Men behovet ser rätt annorlunda ut när man går i skolan mot när man går i pension…

Jag tror inte det finns någon patentlösning. Vi måste göra många saker samtidigt, tex

Mätbara mål

Kompetensutveckling – av både vård- och skolpersonal. Gärna illsammans – Det är ju faktiskt samma ungar det träffar!

Attityder

Flexibla vårdnivåer

Delaktighet av patienterna

Familje-/närståendestöd

Individualiserad vård, behandling och stöd

Högre politisk ambitionsnivå för psykiatrin

 

Tja, så det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång!