Hallå!! – Det är ju VI, ju!

Har den senaste tiden i lite olika sammanhang fått höra personer o min egen ålder och något äldre förfasa sig över ”ungdomen av i dag” (hmmm….., när slutade vi vara ”ungdomen av i dag”?)

Men också över de krav som ställs på barn och unga i dag. Över hur barn sorteras bort i fotbollen redan som små, lämnas ensamma för mycket, tillbringar för mycket tid på nätet, skriver fel saker på facebook, får för mycket läxor, eller för lite läxor, har orealistiska förväntningar på livet, orealistiska krav på sig själva, osv osv. Med, den sällan direkt uttalade, slutsatsen ”Någon måste göra nåt!

Men hallå! Det är ju vi som ÄR det där moderna samhället som våra barn och barnbarn växer upp i!  Är det ”nån” som ska göra nåt så är det faktiskt vi själva!

Jag är så trött på gnäll och nånannanismen. Får jag be om lite civilkurage, tack!

Om ditt barns idrottsledare ägnar sig åt en sortering du inte kan acceptera- ryt ifrån! Om din 9-åring plutar med munnen och hasar ner tröjan över axeln på en hemsida, meddela att det är inte ok. Om din 15-åring mobbar andra via facebook är faktiskt ett allvarligt samtal på plats. Om ditt barnbarn beter sig illa mot sina föräldrar kan du som klok vuxen prata med henne/honom. Om din tonårsdotter tror att livet är en dans på rosor har du faktiskt en skyldighet att upplysa henne om att det även finns en del taggar på de där blommorna. Och en del kommer hon in upptäcka förrän de är djupt intryckta i skinnet. Om din grabb ser livet i sotsvart, tala om att det kommer att bli bättre, hjälp honom på vägen.

Men vänta inte på att någon annan ska ta tag varken i ditt eller dina barns liv.

Vi har alla ett ansvar. Både för oss själva, men också gentemot varandra. I synnerhet gentemot barn och unga.

Vi bygger själva det samhälle vi lever i och sätter upp regler, formella och informella. Det ger oss också makten att förändra.

Vi, du och jag. Inte ” nån annan”.