Det är så man kan gråta…

I morse hade jag den stora förmånen att få inledningstala på en konferens på temat NPF -Barn och ungdom, kunskap, insikt och samverkan. Ungefär vad jag sa kommer du snart kunna läsa här på bloggen.

Bl.a berättade jag om min vision om hur jag vill att stöd och samverkan för barn med npf och deras familjer ska fungera.

Efter mitt lilla anförande kommer en kvinna fram till mig. Hon vill berätta sin historia, sin sons historia.

Hennes berättelse är verkligen ett typexempel på hur det INTE ska fungera!

Hennes son är sju år och har börjat första klass. Sedan han var bara ca tre år gammal har de försökt få hjälp utan framgång. Nu har han börjat skolan och problemen blivit högst påtagliga. Men… Skolan tycker inte att de har några problem. De har nämligen ”löst” det genom att placera pojken utanför klassrummet med hörselkåpor… Ja,  läs det gärna en gång till. Det är skolan sätt att lösa ”problemen” med en förstaklassare som inte kan hantera skolsituationen… Personligen saknar jag ord. Blir snarast gråtfärdig. Mamman som berättar det här för mig står med tårarna rinnande nedför kinderna.

Familjen försöker sig på en egenremiss till BUP. Men BUP anser (helt riktigt) att en basutredning ska göras först.

Problemet är att skolan anser att det inte behövs och i primärvården är det över ett halvårs väntetid till psykolog.

Ytterligare ett halvår av den här pojkens viktiga första skolår…

Om familjen har upplevt att pojken har någon form av problem sedan det han var mycket liten, då har de sannolikt rätt. Även om skolan inte håller med (de har ju löst ”sitt” problem genom att utesluta pojken från undervisningen och från sina klasskamrater).

Det BEHÖVS mer insatser inom barn- och ungdomspsykiatrin!

Vi VET att tidig upptäckt och tidiga insatser ger barnen en mycket, mycket bättre framtid, oavsett diagnos eller svårigheter.

Att en familj kan drabbas av sån total brist på förståelse är skrämmande! Likaså att det fortfarande finns så långa väntetider i Västra Götaland.

Det är nu sju år sedan vi antog en regional utvecklingsplan för barn-och ungdomspsykiatri, mer känd som Västbus. Och lik förbenat funkar det fortfarande inte!

I skrivande stund sitter jag i biografen Draken. 700 sittplatser. Jag törs lova att jag skulle kunna fylla de 700 platserna med föräldrar, anhöriga, barn, ungdomar som skulle kunna vittna om liknande problem och om hur de blir ”skyfflade” från instans till instans utan att få hjälp. Som inte får stödundervisning. Som inte får utredning. Som inte får behandling. Föräldrar som upplever att det ”värsta” inte är barnens förmodade funktionshinder, utan det faktum att de måste slåss ensamma heeeela tiden för att deras barn ska få den hjälp, behandling, stöd som de faktiskt har lagstadgad rätt till!

Det är så man kan bli gråtfärdig! OCH riktigt, riktigt förbannad!

En kommentar för “Det är så man kan gråta…

  1. Hej Annika !
    Man blir gråtfärdig när man hör detta men jag har precis i dagarna lärt mig att gör skolan fel så skall man anmäla och det till socialstyrelsen när man inte via skolhälsovården får hjälp. Osökt kommer jag därför att tänka på att kunskapen av att överklaga och att man lär ut förvaltningslagen 1986;223 borde var grundläggande för att få myndighter som skolan är att förstå att den är till för oss och att barnen inte är till för skolan ! Alla svenskar bode få lära sig innbörden av den. Lagstiftarne var fakatiskt riktigt smart när den tänkte till här, för att ta ansvar, då är vi alla lika skyldiga att göra det oavsett i vilen stol man sitter. Men orkan att våga bråka för sin rätt är inte lätt men dom som gör det straffas oftast och får inget gehör och där tycker jag att du som politiker ibland borde ”bråka” mera för att visa att det inte är svårt eller farligt. För gör man inte det för sina barn i tid då går hjälpen förbi och barndomen går inte i repris ! Jag önskar mamman står på sig och lyckas få hjälp för barnets bästa !

Kommentering avstängd.