Min vision

Äntligen får jag lite tid vid en stationär dator, där jag kan ”klippa och klistra”, så slipper jag göra allt dubbelt! Så, nu tänker jag dela med mig av mitt inledningsanförande på konferensen ”Barn med neuropsykiatriska funktionshiner – kunskap, insikt, samverkan”. En väldigt, väldigt bra konferens – vill du ta del av något av det som sades där, gå in på http://goteborg.se/wps/poc?urile=wcm%3Apath%3Agoteborg.se_enhetssidor%2Forganisation%2Fresurser%2Fefus%2Fart_n108_efus_fu-forelasning_neuropsykiatitsiakafunktionsnedsattningar&page=GBG.Enh.OvrigaEnheter.Efus

Där finner du dokumentation och filmer från några av föreläsningarna.

Och här kommer min lilla del (jag hoppar över lite grann om vem jag är, tack för att jag får vara med osv):

År 2005 fattade VGR och Västkom beslut om en Regional utvecklingsplan för samverkan kring barn och unga – Det ni känner igen som Västbus

Bakgrunden var att vi hade konstaterat att det var allt för långa väntetider till utredning och behandling för barn och unga och att det rådde olika förhållanden i olika delar av regionen -vi hade alltså inte en jämlik vård.

Det fanns också brister i samverkan, framför allt mellan olika huvudmän (dvs regionens sjukvårdande delar och kommunens med tex skola och socialförvaltning)

Detta står ju i direkt strid mot det vi vet är så värdefullt för barn/unga med NPF, nämligen

  • Tidig upptäckt
  • Tidiga insatser
  • Samverkan

Det är svårt att hitta någon exakt siffra på hur många personer det gäller, men någonstans mellan 5 och 25% av alla ungahar någon form psykisk ohälsa/funktionshinder eller psykisk sjukdom. För Västra Gätaland betyder det ca 20 000 – 97 000 barn. Det kräver åtgärder!

Vad vi måste uppnå är:

1)     Ökad tillgänglighet

2)     Smidigare övergång till vuxenvården för barn med NPF

Från de utgångspunkterna bildades Västbus. En handlingsplan med sju riktlinjer:

  1. Gemensamma grundläggande värderingar
  2. Förtydligande av ansvar – basnivå – specialist
  3. Samverkansskyldighet- informationsskyldighet (framför allt när det gäller barn som far illa)
  4. Gemensam kompetensutveckling skola/IFO/BUP
  5. Samverkan kring det enskilda barnet
  6. Gemensamt ansvar för vård och behandling vid placering utanför hemmet
  7. Uppföljning av riktlinjerna – Gör vi vad vi säger att vi ska göra?

Jaha – gör vi det då? Det vi ska göra?

2009 gjordes en slutrapport för Västbus. I den konstaterades att Västbus inte var helt implementerad i hela regionen och alla kommuner. På vissa håll var det rent av dålig kännedom om riktlinjerna (förskolan, barnhälsovård, UM, vuxenpsyk)

Däremot sa de verksamheter som var direkt berörda av Västbus att de hade bra kännedom och kände ett starkt stöd för ritlinjerna (BUP, hab, BM, IFO). Man sa också att riktlinjerna GÖR skillnad i det dagliga arbetet.

Men… i dag, sju år senare är samarbetet ännu inte fullt ut fungerande…

Att så många deltar i den här konferensen i dagär  ett tecken på att viljan ändå finns att samverka för barnens/ungas bästa.

Jag har en egen, höst personlig vision av hur det ska fungera för de här barnen/ungdomarna och deras familjer. Den ser ut så här:

Alla har vi ett behov av trygghet. Såväl barn som vuxna. Jag tänker mig den här tryggheten som ett ankare. Ett ankare som får symbolisera familjen.

Men alla som nån gång varit ute med båt vet att ett ankare behöver bra bottenförhållanden för att verkligen kunna haka fast och sitta säkert. För vårt ”ankare” kan det vara släkt och vänner, patient- och anhörigföreningar eller kanske ett professionellt föräldrastöd.

Men det behövs också stöd i form av forskning -Forskning kring beteende och behandling, metoder och medicin, styrkefaktorer och svagheter.

Från det här fast förankrade ankaret behövs en stark ankarkätting med länkar som verkligen hänger i hop: Det är en förskola och skola med kloka rektorer som vet att avsätta resurser. Det är utbildade pedagoger, lärare och förskollärare som vet vikten av struktur och kan anpassa undervisningen. Det är fritidspedagoger, specialpedagoger, kuratorer, psykologer, skolsköterskor och -läkare.

Men det är också vaktmästare som ser vad som händer ute i korridoren, städerskan som ser barn som gömmer sig under rasten, bambapersonal som inte tar strid om oätna kokta ärtor.

Det är sjukvårdens alla resurser: BUP, BUM, BNK, BMK, BUH – Ja i princip alla förkortningar som innehåller bokstavskombinationen B U. Men det är också vårdcentraler, jourcentraler och sjukhus. För även barn med NPF får öroninflammationer, bryter benet, får astma och allergier, får svinkoppor och alla barnsjukdomar och åkommor som drabbar barn i största allmänhet. Kanske har de rent av en ökad risk att drabbs av vissa sjukdomar och olycksfall.

Det behövs en socialtjänst med kunskap, mod och respekt.

Alla bildar de en kedja, som börjar med ankaret på den fasta, fina bottnen

Och högst upp i kedjan, där ute på världshaven, där har vi barnen med NPF

En del är som RIB- båtar:De fräser fram i hög hastighet, gör snabba svängar och ibland dröjer det en stund innan svängen verkligen kommer efter att de vridiit på rodret, just för att hastigheten är så hög att fortsätter rakt fram av bara farten.

Andra är mer som segelbåtar i stiltje, med slaka segel – i behov av en hjälpmotor för att få vind i seglen igen.

Några är så tungt lastade att de nästan sjunker och behöver öshjälp.

Och havet, ja det är ju som havet är –  ibland vilda stormar, ibland kav lugnt

Barnen alltid kunna känna tryggheten i ankarkättingen och ankaret.

Att alla led verkligen finns där. De behövs inte alltid, men när stormen ylar kan man ankra i en lugn vik och veta att ankarkättingen håller och att ankaret sitter bergfast. Hur mycket man än rycker och drar.

Tack för att ni valt att komma hit i dag.

Ni som är här idag representerar alla de viktiga länkarna i kedjan. Den kedja både barn och föräldrar måste lita på håller i alla väder, såväl i bleke som de vildaste stormar

Hoppas vi alla får en givande dag med mycket kunskapsutbyte och nya personliga kontakter.

Att jag själv fick en verkligt givande dag tror jag framgått av tidigare inlägg. Jag hoppas också att jag kunnat bidra med några nya kontakter, både rent personligt och genom att presentera mamman jag skrev om för några representanter för Attention, som jag hoppas kan stödja henne rent praktiskt i kampen för att få rätt hjälp för sitt barn.

Själv har jag också börjat knyta ihop folk för att se om det går att få fram en fortsatt finansiering för den här kompetensutvecklingssatsningen som pågått i tre år, men där regeringspengarna nu upphör. Och visst borde väl VGR kunna satsa på kompetensutveckling som är helt enligt riktlinjerna i Västbus? Utbildning och utveckling gemensamt för personal inom vården, skolan och socialtjänsten.

Håller tummarna!