På referensramar

I helgen var familjen på fantastiska Chess! En extrabonus var att den var på svenska, tänkte jag, med tolvåriga dottern i åtanke. Så slipper jag simultantolka. Tänkte jag. En relativt kort stund….

Sedan insåg jag vikten av att simultantolka sammanhang, inte språk.

”Ungern -56” var ju ett helt obegripligt yttrande för en tolvåring.

Jag såg också hennes undrande min då uttrycket ”hoppa av” återkom ett flertal gånger.

Våra referensramar är så totalt olika, t.o.m när det gäller en musikal. För hennes generation  är  (tack och lov!) ett totalitärt Sovjet helt obegripligt!

Jag brukar hävda att ”de sköna konsterna” är universella och oberoende av tid och rum. Att de bästa berättelserna är eviga – kampen mellan gott och ont, kärlek och hat osv. Men jag inser efter lördagen att en del av de bästa berättelserna också ÄR beroende av tid och rum, av ett sammanhang. Kärlekshistorien och längtan efter frihet förringas inte av detta, men den hamnar i en annan dimension när man känner till historien.

För min dotter är Sovjet en abstraktion och Berlinmuren obegriplig. Jag hoppas innerligt att hon inte ska behövs ändra sina referensramar till att innefatta den verklighet dessa innebar för så många under så lång tid.