Jag är svensk, jag…

Fast… Vad är egentligen ”svensk” och vem är det?

Jag är ju svensk. Fast…. I mig bor också en liten pimpinett fransyska som hatar att bryta naglarna och som gärna skulle demonstrera genom att parkera en traktor framför riksdagshuset. Nu bor jag ju rätt långt från Stockholm, har ingen traktor, och att parkera fyrhjulingen på kommunhusets trappa  imponerar knappast på nån…

Jag har också en högröstad tyska inom mig, som ofta (alltför ofta) ryter -”Ordnung muss sein!”. Varvid spanjorskan inom mig suckar, viftar till med solfjädern och utbrister -”Manana, manana” och sträcker sig efter en tapas till.

Min afrikanska del anser att alla barn är allas barn och att jag har både ansvar och skyldigheter mot alla barn. Både de som far illa och de som beter sig illa. Min arabiska persona ger mig möjlighet att ta anställning som offentlig gråterska när som helst. Ingen kan storgråta som jag! (Jag är dessutom rätt bra på de där häftiga rrrrr:ande skriken).

En liten amerikanska bor det också i mig, som gärna pratar med okända i hissar och bussar och utbrister -” Oh, I just LOOOOOOOOVE your scarf! It’s ABSOLUTELY faboulus!” (Fast oftast på svenska…) Resandeblodet i mig kräver en husbil att kuska runt i och kunna dra upp bopålarna när som helst för att ge sig iväg till nya, spännande platser. Men då protesterar värmländskan och meddelar att ”Dä ä rätt gött här hemma og. Vi sätter på litte kaffe å tänner i spisen iställe”.

Jag har varit svarthårig, brunhårig, rödhårig och är för närvarande blond (väldigt blond)

Vad definierar mig som svensk? Eller andra för den delen? Varför har vi ”andra generationens invandrare” i Sverige, men ”first generation americans” i USA?

Jo, jag känner mig svensk. Är rätt nöjd med det. Och är framför allt väldigt nöjd med att bo i ett fredligt, demokratiskt land, vars bergrund dessutom har den sympatiska egenskapen att vara tämligen fast och stilla. Även om jag gnäller lika mycket över regnet som alla andra svenskar, är jag glad att slippa regelrätta skyfall och översvämningar. Och att katastrofala stormar är såpass sällsynta att vi flera år efteråt pratar om vad vi gjorde när ”Gudrun” drog in över oss.

Sen har jag, i ärlighetens namn, svårt att förstå fixeringen vid etnicitet. Det är ju ändå personen och hans/hennes handlingar som har betydelse. Det ges inget Carte Blanche utifrån födelseland eller gener.

2 kommentarer för “Jag är svensk, jag…

  1. Det kanske är så att du är en människa helt enkelt, en människa med bra och dåliga egenskaper i en salig blandning. En som alla vi andra.

  2. Min frisör är från Syrien. Han kallar sig assyrier. Han är svensk medborgare så han är juridiskt svensk. Men han kallar sig inte själv svensk utan just assyrier. Det är hans viktigaste identitet. Då ser inte jag han som svensk.
    Inte i själ och hjärta. Och det håller han själv med om.

Kommentering avstängd.