Att det här med att byta, det är inte lätt…

Ni som känner mig vet ju att jag har ett ganska passionerat förhållande till mina bilar

Det krävdes ju t.e.x en Carl Bildt för att få mig att skiljas från min älskade BMW.

Nu har en viss Hr Muller kommit mellan mig och kärleken Saab. Traumatiskt….

Och nu har jag gjort det. Det jag aldrig trodde jag skulle göra. Köpt en Volvo…

Det här med Volvo och mig, det är en historia som går långt tillbaka i tiden. Närmare bestämt 1972. Familjen ägde då en sportig, blå bil med svart vinyltak. Ni fattar, va. Klart jag var kär i den! Men, så gjorde min efterlängtade lillasyster entre’ och sportigheten skulle ge vika för det praktiska. Ni fattar igen, va – hur tråkigt är inte det? Inte att få en syster alltså, utan en praktisk bil istället för en snygg!

Till saken hör att min lilla syster hade lite väl bråttom ut. Hon fattade väl att vi alla väntat många år på henne. Såpass bråttom att vår mor fick tillbringa en längre tid på sjukhus med benen i kors för att fördröja ankomsten så länge som möjligt. Funkade så där. Ut kom hon, alldeles för tidigt. Vilket innebar att det här med bilbytet föll helt på min fars lott. Min mor hade enbart två (högst modesta) krav: inte en Volvo och inte en grön bil.

Jag tror ni fattar igen…. För vad är det som rullar upp på garageuppfarten om inte, just det, en grön Volvo kombi… Och bort rullade den klarblå med svart tak – snyft!

Och där  satt jag och vägde ”lillasyster eller bil. Lillasyster eller bil” tills mina föräldrar bryskt upplyste mig om att jag inte hade något val…

Och nånstans där ungefär grundlades en djuuuup misstro och ovilja mot Volvo. Jag menar, vad är det att inte få slå spik i pianot mot att bli berövad sin favoritbil?! En blå dessutom!

Jag gav ändå Volvo en chans till när jag studerade och den dåvarande rishögen (jag säger inte att jag älskat alla mina bilar….) rasade samman. För det billigaste som dök upp just då var en 343. Tror inte jag skriver mer än så… Mitt förhålllande till Remjohan blev inte varken passionerat eller särskilt långvarigt. Ungefär två veckor tog det innan skrället föll ihop. Och det var väl en något längretidsrymd ändet tog för mig att börja hata bil%#^}+~

Sen dess har jag knappt åkt i en Volvo….

Men nu har då Saab gjort sorti från marknaden. Så, ja – jag får väl ge den en chans då. Volvon. Fast…den kommer nog bli den första bilen som får tillbringa sin fritid gömd i garaget. Jag är inte helt säker på att jag är mogen att erkänna för alla att jag gått över till ”the dark side”.

 

En kommentar för “Att det här med att byta, det är inte lätt…

  1. Jag säger härmed upp bekantskapen…
    /Lillasyster, som för evigt hatar Volvo pga av den där gröna jag tvingades åka runt i under min uppväxt!

Kommentering avstängd.