”Unga kvinnor lämnar politiken”

…var rubriken på bla Nyheter24 häromdagen. Det är inte bara ett faktum, det är ett bekymmer.

Våra politiska församlingar ska ju, så gott det går, spegla samhället. Dvs det behövs i alla fall en hygglig blandning av unga och gamla, kvinnor och män, in-och utrikesfödda – förutom att vi företräder olika ideologier i form av våra respektive partier. Den första utmaningen partierna har är ju att rekrytera denna mångfald som medlemmar och sen få dem att bli intresserade och motiverade att ta ett förtroendeuppdrag. Varken steg ett eller steg två i den processen sker av sig självt. Det krävs ett medvetet arbete för att rekrytera och sedan helst ett kompetensutvecklingsarbete för att få framtida förtroendevalda att känna sig bekväma och säkra i rollen,

Lyckas man med detta återstår då utmaning nr tre – att behålla dem som vi rekryterat, motiverat, utbildat och så småningom valt in i någon beslutande församling. Och det är när vi ser en systematik i utträdet som vi behöver ta oss en funderare på vad det innebär. Varför slutar just unga kvinnor i högre grad än någon annan grupp? 41% av dem som lämnat kommunfullmäktigeuppdrag är kvinnor mellan 18 och 29 år.

Vi kanske behöver se över fullmäktiges arbetsformer – funkar de för studerande? För yrkesarbetande? För egenföretagare? För föräldrar? Hur gör vi det möjligt att vara fritidspolitiker idag?

Ställer vi samma krav på kvinnor och män? Ger vi samma förutsättningar?

Jag har sett hur äldre, garvade politiker himlat med ögonen när en ung kvinna sagt att hon måste gå en viss tid för att hämta barn. Jag har hört samma personer uttalat sig om ”hur gulligt och ansvarstagande” det är när en yngre, manlig kollega meddelat förhinder för att ta hand om sjuka barn.

Jag har hört valberedningar fundera över om de verkligen kan föreslå en småbarnsmamma till ett heltidsuppdrag. Men utan tvekan föreslå en småbarnspappa till samma uppdrag….

Ser man, som ung kvinna detta, måste man självfallet fundera på om det är värt att fortsätta sitt engagemang.

Jag har också sett motsatsen – En kommun där den kvinnliga representationen varit urusel i flera år. När en ung, entusiastisk tjej engagerar sig blir hon överhopad av uppdrag. Glad och inte så lite smickrad tar hon sig an allt med liv och lust, för att ett par år senare lämna allt, helt slutkörd…

Det här är inget som försiggår inom ett visst parti. Det förekommer inom alla partier. Vi har alla samma hemläxa att göra. Det handlar om partiernas struktur och arbetssätt, om fullmäktigeförsamlingarnas arbetssätt och regler för arvoden, förlorad inkomst, sammanträdestider mm.

Men det handlar också om oss alla som valt att engagera oss politiskt – Hur behandlar vi våra kollegor? Har vi ett bra arbetsklimat i våra grupper? Tillåts man tycka och uttrycka sig? Har vi förståelse för att föräldrar (oavsett kön) prioriterar sina barn före politiska möten ibland? För att studenter måste plugga till en tenta (som kanske krockar med fullmäktigesammanträdet)?

T.o.m jag har ju varit ung en gång… Vad var det som fick mig att stanna kvar? (Förutom att politik är det mest spännande, utmananade, roliga man kan ägna sig åt) Det var (och är) de stöttande, förstående, medmänskliga politikerkompisarna. Både från mitt eget och andra partier. För vi slåss faktiskt inte alltid inom politiken. Vi kan umgås över partigränserna och ta stöd av varandra när det känns tufft. Vill vi inte ha politiker som är så hårdhudade att de inte behöver ryggrad, måste vi också visa varandra förståelse och respekt.

Jag hoppas att de tjejer som lämnat politiken bara gjort detta tillfälligt och kommer tillbaka igen. Och känner att de är välkomna tillbaka!

2 kommentarer för “”Unga kvinnor lämnar politiken”

  1. Visst finns det både stjärnor och stjärnfall absolut!
    Men själva poängen var just att en viss kategori i så stor utsträckning lämnar sina uppdrag. Då måste man jndra varför. Hade kategorin som lämnat varit äldre män hade jag ställt samma fråga – vad är det som får just den kategorin att lämna sina uppdrag?
    Och ”piedestalen” är inte bra den heller. Som i mitt exempel med tjejen som fick uppdrag på uppdrag i rena euforin över att föreningen hittat en yngre kvinna som ville engagera sig.

    Vi lägger ner mycket möda på att rekrytera kompetenta män och kvinnor till förtroendeuppdrag. Men hur mycket stöd ger vi när de väl fått ett uppdrag? Jag tror alla partier behöver ägna en stund åt att fundera på det.

  2. Unga kvinnor?
    Precis som om vi skulle vara nåt speciellt.
    Som kvinna kan jag tycka att vi ställs på
    piedestal i alla sammanhang.
    Bland oss finns det stjärnor som stjärnfall.

Kommentering avstängd.