Visst är det fantastiskt?

Att man inte åldras över huvudtaget. Inte en dag äldre sen….. 1993?

Vet inte om det bara är jag som stundtals drabbas av den där känslan. Du vet, man lyssnar på en intervju med någon framgångsrik person. Så säger reportern – ”Ja, du är ju född 1981″……..

Och  jag tänker – ”Nähä, det är inte möjligt! Man kan inte ha hunnit vad-det-nu-är-för-märkvärdigt-vederbörande-gjort när man bara är….” (räknar på fingrarna.) Inser att 32 inte är så ”bara”. Om vederbörande är en idrottsstjärna handlar intervjun förmodligen om hans/hennes nära förestående pensionering från idrotten.

Men, men…så kan det väl inte va’? Räknar på fingrarna igen och inser att jag nog faktiskt passerat 32 själv. Hur nu det kan vara möjligt? Jag fyllde ju nyss 24!

När man som jag dessutom skaffat barn rätt sent i livet är det väldigt lätt att leva kvar i illusionen om sin ungdom. Föräldrarna med jämngamla barn är ju tio år yngre. Ergo, identifierar jag mig alldeles för lätt med dem… (Lämnar här fältet fritt för spekulationer om de pinsamheter detta kan innebära)

Det borde ju i och för sig vars någon form av ledtråd att inbjudningarna till 50-årskalas numera är fler än inbjudningarna till bröllop och barndop…

En annan ledtråd kan ju vara det där trötta nyllet som möter en i spegeln varje morgon. (Hjälp! Vad är det där för tant som tagit sig in i mitt badrum kl 6 på morgonen?!)

Då är jag mer än vanligt tacksam för denna underbara uppfinning som kallas make-up! Och mina kära glasögon. Få saker tar bort fokus från mörka ringar och kråksparkar som ett par knallrosa glasögon mitt i ansiktet! Med hjälp av dem (och rätt val av underkläder) kan jag åtminstone inbilla mig själv att jag inte är en dag över… Ähum….

En kommentar för “Visst är det fantastiskt?

Kommentering avstängd.