Processer, politik och praktik

Den senaste tiden har jag, i sällskap med en grupp intresserade, engagerade fullmäktigeledamöter besökt ett antal av regionens sjukhus. Såväl större som mindre sjukhus. Vi har, tillsammans med sjukhusedningarna, diskuterat såväl nutid som framtid, visioner, önskemål och praktisk vardag i vården.

Två ord återkommer vid varje möte: Samverkan (som jag skrev om 28/2) och processer.

Processer kan låtta lite torrt och tekniskt. Men vad det handlar om är egentligen vårdprocesser. Hela den kedja som patienten följer genom vården. Eller kanske hellre – den kedja som borde följa patienten genom vården. Som har patientens och hennes/hans behov i centrum och som utgångspunkt för allt agerande. En process som stödjer ett snabbt tillfrisknande, som använder de bästa metoderna (best practice) såväl inom behandling som val av mediciner. OCH som är kostnadseffektiv. En process som inte ”slösar” varken med vårdpersonalens eller patientens tid.

Ett av de största problemen vi har att hantera är att våra ersättningssystem inte alls följer processtänket. Snarare är det tvärtom. Vi ersätter punktinsatser, enskilda ingrepp, operationer, vårddagar, osv.

Vi har en politisk organisation som bygger på geografi. Som försvårar möjligheterna att ersätta vårdkedjor istället för att räkna pinnar och poäng. Och som gör det väldigt svårt för alla förtroendevalda fritidspolitiker att få såväl helhetssyn som kunskap om den sjukvård som bedrivs.

Jag skulle hellre se ett system där vi ersätter hela vårdkedjor. Gärna ändå från det förebyggande, hälsofrämjande arbetet. Förenklat uttryckt: istället för att beställa X antal höftledsoperationer så beställer vi X antal friska höftledspatienter. I det ingår förebyggande arbete i samverkan med hemkommunen (tex förebygga fall-och halkolyckor), snabbt omhänertagande vid en fraktur, dvs till röntgen, snarast möjligt till operation. En lyckad operation utan komplikationer eller behov av omoperation, rehablitiering efter operation, rätt sorts hjälpmedel osv osv.

Visst, det är mycket svårare att beräkna och prissätta. Men det sätter patientens bästa i fokus och lägger helhetsansvaret på vårdgivaren. Gör man inte det förebyggande arbetet riskerar man att få fler patienter. Misslyckas man med operationen får man själv ta ansvaret att göra om den.

Ett sånt system skulle också göra det möjligt för den politiska beställarorganisationen att faktiskt skaffa sig en bra kunskap om den/de diagnoser de får ansvar för. Det kan tex vara hjärt-lungsjukdomar, cancer, psykiatri, rörelseorganens sjukdomar, endokrina sjukdomar osv osv.

Ett sånt system skulle också gå hand i hand med personcentrerad vård. Stödja ett tänk som handlar om Hulda, inte om ”höftleden på 37:an”. För det handlar ju faktiskt om människan. Hela människan. Inte bara om en höftled som ska bytas ut och skrivas ut.

Framtidens stora utmaningar ligger i att ta tillvarata våra resurser på bästa möjliga sätt. Att i första hand försöka förhindra ohälsa, såväl psykisk som fysisk. Att förebygga och att arbeta hälsofrämjande. Att när människor ändå blir sjuka eller råkar ut för en olycka, ge snabbaste OCH bästa tänkbara vård. Och när de är färdibehandlade ge bästa möjliga förutsättningar att komma tillbaka till sina ”vanliga” liv, med eller utan stöd.

Parallellt med detta måste vi erbjuda bästs tänkbara vård och onsorg till dem som är kroniskt sjuka eller funktionshindrade. En stor grupp som inte får stå tillbaka för akuta eller mer tillfälliga insatser.

Vi har en del att göra alltså… Det är ett arbete som kräver långsiktighet och uthållighet. Men också stor beslutskraft och mod att faktiskt ta stora steg på vägen mot en bättre sjukvård.