På rovdjur

Vi har alla sett dem på naturprogrammen – rovdjuren på jakt. Hur de skiljer ut den svagaste i flocken. Kanske den minsta hjorten, den svagaste kalven, den sårade hinden.

Helt logiskt – för att öka sina sannolikheter att bli mätta idag med. Med minsta möjliga energiåtgång (även om den ändå är omfattande vid varje jakt).

Rovdjur på två ben beter sig likadant. De identifierar det ”byte” det har störst sannolikhet att nedlägga. Lika träffsäkert som vilket fyrbent rovdjur som helst.

Det är inte det barn som finns skyddat inne i ”flocken”. Som rör sig självsäkert över skolgården. Som alltid har någon vid sin sida.

De mänskliga rovdjuren söker reda på barn och unga som redan är sårade, som är utstötts ur ”flocken” och därmed ett lättare byte.

Och det är ganska lätt att förstå 13-åringens första glädje, när någon, till skillnad från plågoandarna i skolan och på nätet, säger ”men JAG tycker du är fin”. ”JAG är inte som de andra. Jag ser dig för den du är och tycker om det jag ser.”

Hur lätt är det inte att ta emot den utsträckta handen? Som sen visar sig vara en glupande käft som förtär.

Fyrbenta rovdjur har en plats i näringskedjan och i naturen. Tvåbenta rovdjur har en plats – innanför lås och bom!