Offerkoftan….

Du känner väl till den, eller hur?

Ibland är det väldigt frestande att själv ta på sig den. Se och beskriva sig som ett offer. För omständigheterna, för en oförstående chef, taskiga arbetskompisar, osv osv.

Men ibland försöker andra kränga på oss den där jämrans offerkoftan – ”Stackars liten”.

Och vi reagerar instinktivt. Och blir små stackare. Offer för omständigheterna. Utan kraft.

Ibland/en del kan kasta av oss den där rollen och protestera, ta ta i saker och ting. Men andra krymper.

Hur vi reagerar tror jag grundläggs väldigt tidigt (ja, jag vet – jag HAR läst för mycket utvecklingpsykologi…)

I går promenerade jag genom Gamla Stan i Stockholm. Jag möts av en glatt springande tvååring, i lite för stora stövlar. Det slutade som det måste sluta, i för stora stövlar på kullersten – med en kraschlandning.

Medföljande pappa säger först, med lugn, neutral röst: ”Oj, ramla’ ru’?

Klok pappa, tänker jag. Barnet ligger tyst på gatan.

Men… Med några snabba kliv är pappan framme vid pojken, böjer sig ner, lägger en hand på hans axel och säger, med darr på stämman: ”Nämen, du slooooooog dig! Det gjorde ooooooont!”

Effekt: Illvrål…

Och med denna lilla gest och darr lärde pappan sin son att det är farligt att springa och ramla och att det gör oooooont…

Istället för att fråga grabben, låta honom känna efter, själv fundera över vad som hände, själv resa sig och borsta av sig,, så krängde pappan (i all välmening) på honom offerkoftan.

Som vuxna blir vi lätt tvååringar igen, när någon försöker göra oss till offer. Den som, som vuxen, trär på andra vuxna offerkoftan, känner sig själv lite större, lite starkare. Och gör samtidigt den andre mindre.

Ta en titt på din omgivning – vilka trär på och vilka tar på offerkoftorna? Och varför?