Varför ”laga” om man kan förebygga?

Känner mig lätt frustrerad över att så mycket av sjukvårdsdiskussionerna och finansieringsdiskussionerna handlar om att ”laga” personer som ”gått sönder”.

Jag skulle vilja se ett större fokus på förebyggandet av sjukdom, ohälsa och skador.

Om vi t.ex tar unga med psykisk ohälsa, som ju är en växande grupp. Jag är helt övertygad om att många i riskzonen skulle kunna upptäckas redan på BVC. Kanske till och med på MVC, om föräldrarna mår dåligt, kanske har en psykiatrisk diagnos eller en svår social situation. Elevhälsan skulle kunna göra underverk, nåja – mindre mirakel i alla fall, om de fick rätt resurser och en ”röd matta” in till Barn- och Ungdomspsykiatrin. Så slapp barn och ungdomar gå så länge med sin oro, sin ångest, sitt funktionshinder – utan att ens bli upptäckta.

Tar vi en titt i den andra änden – våra äldsta medmänniskor- så vet vi att ungefär 2% tillhör de allra, allra svårast sjuka, de sköraste, mest utsatta. Men de behöver en mycket stor andel av vårdens resurser. Det finns instrument för att hitta de här personerna i god tid. Att hitta dem som är i riskzonen för att bli multisjuka och behöva slutenvård på sjukhus skrämmande många gånger på ett år. Och de är faktiskt inte fler än att det är möjligt att hitta särskilt anpassade lösningar för dem. Så att de kan vara så friska som möjligt, så länge som möjligt.

Genom förebyggande arbete – och samverkan mellan sjukvårdens resurser och kommunernas resurser – skulle vi kunna spara lidande och människoliv. Och faktiskt också en hel del sköna slantar, som skulle kunna användas till en ännu bättre vård och omvårdnad.