Be om ursäkt för mitt opassande beteende – hit med ett lakan, för h-e!

Ok, jag vet… Jag borde förmodligen tala med en psykolog om min totala oförmåga att hantera sorg på någon form av värdigt sätt.

Men så är det…. När jag vill vara snäll mot mig själv hävdar jag att jag ”har nära till mina känslor”. Fast…det vore ju i ärlighetens namn skönt att inte ha dem på utsida huden hela tiden…

I morgon begravs en vän och kollega, det är jag som är den storbölande, rödögda uppenbarelsen… Vill redan nu förvarna känsliga tittare för att pinsamma scener kan komma att utspelas.

Jag kan ta anställning som professionell gråterska när som helst. Dock inte Hollywoodvarianten. Den väna, som sitter längst ut på kanten och försiktigt baddar sina välsminkade ögon med en spetsnäsduk.

Nejj, hit med ett lakan för helvete! Ett stort! Gärna påslakan i flanell. För här tjuts det i kubik… Vi pratar storbölande, snörvlande, snytande. Vill det sig riktigt kan jag nog bjuda på en svimning också. Och det är INTE för att jag spelar över… Det är för att jag försöker hålla tillbaka (det är så pinsamt att överrösta prästen… Believe me, jag talar av erfarenhet). Det är då jag glömmer att andas, och ja…

Nåt baddande av välsminkade ögon blir det heller inte tal om. Mascaran får en vilodag i morgon. Låt mig erkänna på en gång: Jag spräckte ett blodkärl i högerögat redan på minnesstunden. Hur det blir i morgon vågar jag inte ens tänka på.

Så kära, kära kollegor, exkollegor, f d arbetskamrater och vänner: Det är inte en ovanligt rödögd albinokanin som panikslaget irrar omkring i morgon. Bara undertecknad. Och, ju fler som är gulliga och kramas, desto värre tjuter jag. Bara så ni vet… Tar gärna en kram ändå…