Men – Hej! Där är du ju!

Hej, kul att du hittat hit och tittat in!

Kanske är du som jag, en digital immigrant. Nån som inte är född in i den digitala världen, men som upptäckt att det är ett rätt spännande ställe att vara på.
Kanske har du kommitit hit via länken på Facebook eller Twitter. Kanske har du googlat dig fram genom cyberspace.
Kanske är du en av många vänner som ”flyger under radarn”. Dvs inte själv lämnar så många digitala spår, men ändå deltar i det digitala livet som intresserad åskådare. Kanske tar du med dig det du upplever här till IRL.

Kanske är du en digital ”inföding”, som växt upp med nätet som en självklar del av ditt liv. Som själv bloggar, twittrar, facebookar, kikar osv. Som producerar lika mycket eller mer än det du konsumerar på nätet.

Oavsett om du verkligen gillar eller rent av hatar sociala medier så finns de här. Egentligen behöver vi inte ens ta ställning för eller emot. För det spelar liksom ingen roll vad vi som enskilda individer tycker. Sociala medier finns här och det är bara för oss att acceptera och förhålla oss till. Oavsett om du tycker att de där obligatoriska bara fötterna på en sandstrand är det fånigaste som existerar. Så gör de det – existerar. Och uppenbarligen finns det någon form av ”marknad” för bara fötter. Vilket inte innebär att vi alla måste tassa barfota som ett gäng Ernstar….

Nätet kan missbrukas. Nätmobbing, självmordssajter, pedofilnätverk mm. På samma sätt som det ”verkliga” livet kan missbrukas – mobbing, självmordshets, pedofilnätverk.
Men precis som det finns goda nätverk i IRL så finns det på nätet.

Det är lite fascinerande hur hjälpsamma människor är. Både bekanta och helt okända. Prova att lägga upp en fråga på FB får du se! När jag var helt ny iPadanvändare stötte jag på ett problem jag inte kunde lösa. Lade upp en fråga på FB. Inom ett par minuter hade jag fått hjälp av både professionella IT-tekniker och glada, kunniga amatörer.
Kolla på Wikipedia. Det bygger på människors medverkan. Att många kritiskt källgranskar, korrigerar, bidrar med mer kunskap. Faktiskt gör ett helt ideellt arbete för ”det allmännas bästa”.

Kolla på crowdsourcing och crowdfounding. Hur enskilda människor bidrar med arbete, kunskap och ibland pengar för att finansiera något de tror på. Jag tycker det är hur fräckt som helst!

I förra veckan hade jag förmånen att då lyssna på Brit Stakston, en ny bekantskap för mig, men som genast seglade mycket högt upp på min stjärnhimmel!
För det första var det uppfriskande att få höra en vuxen kvinna prata digitalisering, sociala medier mm. Enligt min erfarenhet är det ofta vääääldigt unga män, med tämligen likartad klädsel och en rätt begränsad erfarenhet av det sk verkliga livet, som brukar uttala sig. Lite svårt för tanter som mig att relatera till ibland. Det är då jag märker att jag är invandrare i nätvärlden: Jag har lärt mig ”språket” rätt hyggligt. Men är vi kommer till finliret står jag mig slätt.

Brit Stakston talade om nätkunskapen som ”läskunnighet”. Klokt. För utan grundläggande insikt och kunskap är i faktiskt analfabeter i den här världen. Något som gör det problematiskt när våra barn är födda in i världen och kan lingot och de sociala koderna. Som vi ”invandrare” måste lära oss. Hur många har fått kommentaren: ”Skrik inte, mamma!” För att vi använt versaler? Guilty as charged. En av mina första läxor.
Våra barn och barnbarn är infödingar och simmar som fiskar i vattnet i den digitala världen. Bland pirayor och hajar… Bara det är en orsak för oss att lära oss mer. Så vi kan skydda våra barn.

Som beslutsfattare måste vi inse att de människor som berörs av våra beslut också förväntar sig att kunna få kontakt med oss via nätet. Kanske av nyfikenhet, för att få veta vem den där ”politikern” egentligen är. Men också för att kunna påverka. Och kunna sköta praktiska myndighetskontakter mm via nätet. Kunna söka bygglov, söka bland kommunala handlingar, få tillgång till sin journal, kontakta såväl handläggare som sjukvårdspersonal och beslutsfattare.

För att inte detta inlägg ska konkurrera med ”Krig och fred” om antalet tecken, ber jag att få återkomma om detta.
Jag vill bara säga att nätet är en realitet sedan ganska många år. Det har nästan obegränsade möjligheter. Det är vi självs som sätter begränsningarna. Och begränsningar gillar jag inte.
Så vi behöver helt enkelt skärpa till oss. Öka takten. Minska rädslan. Öka ”läskunnigheten”. Digitalisera mera.