En dressyrtants bekännelse

imageTrodde väl aldrig att jag skullle hamna här – som dressyrtant!!

Alla som börjat rida som tämligen små känner igen de där dressyrtanterna. Som man tittade på med en blandning av beundran, för de satt ju som regel på jäkligt snygga hästar (och ibland även på höga…) och medlidande, för de såg ju inte ut att ha så kul. Inget bus, tjuvgalopper, bocksprång eller ve och fasa – vildsinta hoppningar över stock och sten i mer eller mindre okontrollerat tempo.
Allt det där som är så KUL!

Många av oss fick börja vår ridutbildning på shetlandsponnyer. Som vuxen är det nättinpå obegripligt varför så många ridskolor väljer såna… Eftersom jag var rätt liten när jag var liten (jag vet, svårt att tro nu, men så är det) satt jag fast i shettisträsket lääänge! Och egentligen ska man inte sätta de små späda på såna djur. Man ska sätta de små ettriga, envisa, som hellre döööör än ger sig – Vänta lite, nu tror jag att jag förstår….

Men säga vad man vill, har man lärt sig hantera en shettis (och överleva med alla kroppsdelar i behåll) kommer allt därefter att framstå som enkelt och behagligt (kan dock tänka mig en undantagsparagraf för såna korsningar som tex russ/knabstrup/islänning…)
Fördelen med shettisarna och de därefter följande C- och D-ponnierna är ju att det är nära till marken… Jag och ridkompisen brukade därför roa oss med att träna oss på att ramla av, om vi tyckte det hände för lite på lektionen. Vår ridlärare måtte haft en ängels tålamod… Och vi var väldigt, väldigt glada att våra mammor inte var närvarande, då hade vi aldrig fått fortsätta.
Min kära ridlärare kallade mig FoF – Fort och Fel… (å andra sidan gick hon under namnet Ölibö… Oklart varför med tanke på att hon hette Christina!) Det var kanske inte nån skönhetsupplevelse, men jag hade garanterat snabbaste tiderna i varenda omhoppning! Ibland stod hindren kvar också.

Och idag är jag alltså dressyrtant… Trodde aldrig det skulle hända…image

Men jag gillar fortfarande fart. Och uppskattar ett bocksprång då och då.

Efter flera år som enbart ”tillfällighetsryttare” – Du vet, rider så fort tillfälle ges. Fast det i ärlighetens namn inte blir så ofta, har jag nu permanent status som regelbunden dressyrryttare. Och jag ÄLSKAR det!

Om du sett riktig dressyr på TV, så har du sett hur hästen liksom dansar fram, lätt, elegant, utan synbar ansträngning från varken häst eller ryttare.

Sanningen är att det är jobbigt som F*N! Svetten rinner utefter ryggen och ner i ansikten. Benmusklerna skriker om nåd och mag- och ryggmuskler är som fiolsträngar.

Men när man gör rätt, då får man sin belöning – en svävande, dansande, vacker häst som med glädje gör vad man ber den om. Ett samspel som är svårta att förklara för den som inte upplevt det. Den där känslan när plötsligt alla bitar faller på plats. Allt blir lätt.

Den känslan kan man leva på i dagar!

Vilket är tur – för det behövs för att väga upp träningsvärken…

image