Uppsättning, nedsättning, förutsättning

Vi föds alla med en uppsättning egenskaper. En del av dessa uppsättningar uppfattas ibland som nedsättningar.

Men en del nedsättningar kan vara förutsättningar.

Min hörselnedsättning är tex en förutsättning för en god nattsömn – När maken börjar dra timmerstockar a la Redwood lägger jag mig helt enkelt på vänster sida, på min hörande sida. Så kan han hålla serenad för mitt halvdöva högeröra.

Att ha Aspergers syndrom är en förutsättning för att få jobb på  ”Left is right”. Där är neurotypi (avsaknad av neuropsykiatriska funktionsförutsättnignar) en nedsättning.

Ibland behöver vi vända på perspektiven och fundera en stund över vad som är ”normalt”. ”Normal” är ett tillstånd som definieras utifrån sammanhang. I mitt vanliga liv är jag rätt normal (protester mottages här nedan…) Förflyttar jag mig tillräckligt långt i tid eller rum blir jag förmodligen onormal.image

Fysiska funktionsnedsättningar är ofta, men långt ifrån alltid, synliga. Psykiska är det inte, i alla fall inte alltid.

Vi föds med en uppsättning egenskaper. Med åren lär vi oss strategier för att hantera dessa. Ibland behöver vi hjälp, hjälpmedel för att kompensera för nedsättningar som hindrar oss.

Med en svår muskelsjukdom kan rullstol vara rätt hjälpmedel. Med en psykisk funktionsnedsättning kan medicin bara rätt. Eller rätt agerande från omgivningen (skola, arbetsgivare). Förmodligen både och.

Man ÄR inte sin funktionsnedsättning. Man har den. Ibland kanske man inte ens uppfattar den själv, den är snarare ett hinder för omgivningen. Kan vi hjälpas åt att inte göra oss själva till det hindret? Ingen av oss vill väl vara hinder för andras liv?

Och om du undrar för egen del – du är inte normal. Du är unik.