– en ovanligt vanlig ovanlig morgon

Åker hemifrån i gryningen. Allt är ovanligt vanligt. När jag passerar ”Kurt i kurvan” förstår jag att kylan kommit. När Kurt vinkar glatt ser jag att han har stora, vita handskar. Kepsen är utbytt mot en vinterdito med flaxande öronlappar. Andedräkten står som en rök ur munnen på hans rastlösa jakthund som rycker och drar i kopplet.

Gryningsljuset är nästan smärtsamt vackert. Det glider som guld över himlen och kittlar så småningom ögonen i backspegeln.

Samtidigt slår verkligheten hårt in. Tyfonen över Filippinerna har skördat ofattbart många liv. Det pratas om över tiotusen, men då är fortfarande oklarheten stor.

Dagen är inte så vanlig längre. Jag är mer än vanligt glad och tacksam över att bo i ett land där marken inte skälver och stormarna, även de värsta, är beskedliga med internationella mått mätt.

I Filippinerna har inte bara hus slagits sönder. Människor. Familjer. Allt i spillror.

Mer än någonsin behövs hjälp från alla som kan. Från de stora, internationella organisationerna, från oss enskilda.

Hjälporganisationer är på plats och fler är på väg. Vi som inte har möjlighet att direkt hjälpa till kan åtminstone skänka efter förmåga till de organisationer som är i stort beov av pengar föratt hjälpa. Pengar till förnödenheter, till hygieninsatser, till transporter.

På kartan är Filippinerna långt borta. Men genom TV-bilden kommer människorna rätt in i våra vardagsrum och våra hjärtan.