Förbli ett köttätande djur!

Mycket debatt om kött just nu. Äta eller inte. Svenskt eller importerat.
Först av allt – jag är och tänker förbli ett köttätande djur! Inget fel på vegetariskt, men jag vill inte bli hänvisad till enbart det. Tror, i min möjliga enfald, fortfarande på en balanserad kost bestående av såväl kött som grönt, fisk som fågel, frukt och kolhydrater. Allt i lagom mängd.
Men till köttet, som det ju skulle handla om idag.
Närmare bestämt svenskt kött.
Vilket av en massa skäl är att föredra framför importerat. Men…. När den danska fläskfile’n kostar 69:- kilot och den svenska 179:-, då krävs det att plånboken är rymligare än samvetet.
För mig är det det svenska djurskyddet som är avgörande för att välja svenskt. Och den bild av djurhållning jag har med mig från barnsben. En bild som krockade brutalt med den som visades på TV för något år sen om de danska ”köttfabrikerna”.

Jag har haft förmånen att ha släktingar med ett litet lantbruk.
En gård där jag fick följa hela processen – från kulting till kotlett. Och jag vill lova att de kotletterna var de godaste i världshistorien!
Till viss del för att Sven-Erik var en skicklig styckare, men framför allt för att han klev upp extra tidigt varje morgon för att varje enskild liten griseknoe skulle få bli kliad på magen en stund. Och stora suggan, ”Moster” (fråga inte…) skulle få en extra lång klistund med favoritpiggborsten som rev så gott i fläsket!
En gård där tjurarna hade stora likheter med tjuren Ferdinand, men än mer med knähundar… Där fodra utan att kia mellan hornen och en stund på käkarna var en omöjlighet. Där största risken när man klev in till ungtjurarna var att bli genomblöt av en gigantisk tunga som hälsade välkommen på ett lite onödigt kärvänligt sätt…

Och eftersom smaken sitter lika mycket i hjärnan som i gommen, förhöjer bilden av de välkliade, ompysslade, omtyckta djuren smaken på varenda fläskbit till hinmelska höjder!
Jag vet, jag vet – Bullerbyvarning! Jag är också plågsamt medveten om att inte alla djur (ens i Sverige) har det så bra som djuren på Vänsberg hade det.
Men när jag tittar ut genom mitt köksfönster och ser Gunnars lurviga kor idissla förnöjt i skogskanten, eller när fårflocken uppe vid Starkens småtravar efter mig, utmed gärdsgår’n – av ren nyfikenhet eller i hopp om en go’bit, så vet jag att det finns små bitar av Bullerbyn kvar på fler ställen i Sverige.
Ett stycke Bullerby väl värt att slå vakt om!
Så jag kommer fortsätta köpa det dyrare svenska köttet. Och kan med gott samvete se grannkossorna i ögonen när jag går föbi på morgonen..