Grmph – Förändring – försvinn!

En gång i mänsklighetens begynnelse stod en liten grottmänniska och funderade. Hon tog sin lilla hand, täckte den med röd lera och – smack! Gjorde ett handavtryck på grottväggen. ”Wow, coolt”, tänkte hon (Eller kanske inte precis de orden, men du fattar). ”Måste visa de andra”. Sen tänkte hon inte mer. För – smack! tog en av de äldre, ”visare” grottmänniskorna saken i egen hand. Och saken var en knölpåk… ” Farligt! tänkte grottisen. ”Bort” och med en schysst knölpåk kan man ju, som känt, lösa en del s.k problem…
Något senare, i Mesopotamien, började en köpman rita tecken för att hålla ordning på sina finanser. ”Hugaligen,” skrek omgivningen (fast på fornmespotamiska). ”Så här kan vi inte ha det! Tänk om alla börjar med det här ”skrivandet”, som du kallar det?! Vi kommer ju sluta umgås med varandra – bara sitta med näsan i skrivtecknen hela dagarna! Föräldrar kommer inte längre berätta godnattsagor för sina barn, för nu behöver de ju inte längre lära sig sagor utantill. Vår fina berättartradition kommer dö ut och om 100 år kommer ingen veta att vi funnits. Och våra hjärnor kommer förtvina om vi inte får motionera dem genom att komma ihåg för hur mycket vi har handlat av vem och vem som är skyldig oss vad. Du leder oss i fördärvet” Och så stenade de honom (eller vad man nu gjorde med misshagliga individer i Mesopotamien på den här tiden).
Gutenberg – ”Jävla dumheter! Snart kan ju inte folk skriva själva om du ska hålla på och trycka böcker! Dessutom kommer ju kreti och pleti att få tillgång till en MASSA kunskap. Det kan ju bli farligt för oss, eh, vi menar dem” Och så slog de ihjä.. Nä, det gjorde de ju faktiskt inte. Såväl Gutenberg som boktryckarkonsten överlevde. T.o.m grottmännisornas handavtryck och de mesopotamiska skrifterna överlevde. Mänskligheten överlevde dessa nya sätt att kommunicera.
Idag är det andra kommunikationssätt som är i skottgluggen. Beskylls, begabbas och begränsas.
Förmodligen kommer senare generationer tycka det är lika festligt som vi tycker om den första rädslan för tåg. Att den svindlande hastigheten om ca 30 km/h skulle skaka om kroppsvätskorna så man aldrig mer blev sig själv. Eller att jorden var platt – det såg man ju! Hade den varit rund skulle man ju ramlat av.
Rädslan för förändring är förmodligen genetisk. I vissa fall befogad: ”Kolla! Ett randigt djur med svans och JÄTTESTORA tänder – festligt, vi kollar in den!” I vissa lägen är rädsla bra. Faktiskt en förutsättning för överlevnad. Men… Man bör ha förmågan att se skillnad på en sabeltandad tiger och ett kommunikationsverktyg. Genetiken har inte riktigt hängt med i utvecklingen. Sabeltandade tigrar dyker mer sällan upp än ny teknik. Men ryggmärgsreflexen tycks finnas där. Man ryggar, rynkar på näsan, tänker ”farligt”!
Men om alla backade, om ingen nyfiket kollade om det kunde funka, ja, då satt vi väl fortfarande där i grottan och försökte sudda ut små handavtryck….