Inte tänka utanför boxen!

Nope! Nix! Nej! Inte! Njetski! No! Non!

Det förutsätter nämligen att det FINNS en box att tänka I.

Och om jag vägrar sätta mig inne i en imaginär läda och tänka, ja, då finns följaktligen inget ”utanför boxen” att tänka i heller.

Vi låter oss begränsas av imaginära boxar alltför ofta. Bort med dem!
Låt tanken flyga fritt (ja, jag vet – löjligt högtravande, därtill stulet, men ändå…)
Det är begränsningar vi sätter själva som är det största hindret för utveckling.

Bland det mest spännande som händer just nu är utvecklingen inom sjukvården där teknik och omsorg smälter samman. För att det finns människor som inte sätter sitt teknikkunnande i en låda och sitt sjukvårdskunnande i ett annat.

Och inte heller rent fysiskt sätter sig i en låda (läs;hus) och inte pratar med andra som sitter i andra lådor (läs; hus).

För att nå framgång behöver vi mer, mer, mer, mer, MER samarbete över gränser. Mellan teknikindustri och akademi, mellan life-scienceindustrin och sjukvården, mellan forskning och klinisk verksamhet, mellan somatik och psykiatri. Mellan ”tänke-människor” och ”göra-verkstad-människor”. Mellan filosofer och humanister och tekniker och ingenjörer och kreatörer. Varför inte en helt ny yrkeskår av ”kreatjörer”? Det tror jag världen skulle må bra av!

Vad världen behöver är inte fler människor som sitter i, men tänker utanför, boxar. Vi behöver människor som vågar knöckla ihop boxarna, kasta dem över axeln och kasta sig själva ut i nya, djärva tankelandskap.