Vi vill så gärna blunda för det hemskaste…

Det värsta, vidrigaste, hemskaste, mest otänkbara och förbjudna, skam- och tabubelagda.
För om vi blundar, då kan vi åtminstone låtsas att det inte finns.
Och om det inte finns måste vi inte göra något åt det.
Utan vi kan fortsätta blunda och låtsas att världen är en alltigenom god plats befolkad av idel goda människor.
Och vi kan fortsätta göra – ingenting…..

Idag har jag och Ellen Juntti, riksdagsledamot med bakgrund som polis med brott mot barn som specialitet, besökt ATSUB, Föreningen för Anhöriga Till Sexuellt Utnyttjade Barn.

En förening som själva önskar att de inte skulle finnas. Och att de inte skulle ha några medlemmar alls.
Men nu finns tyvärr sexuella övergrepp mot barn. Och det finns anhöriga i stort behov av stöd, vägledning, rådgivning, praktisk hjälp – och inte minst att få träffa andra anhöriga i samma situation.

De beskriver hur alltför många inom den ”professionella” världen som möter barn, i det längsta blundar för något av det svåraste som finns att se, nämligen sexuella övergrepp mot barn.

Att ens behöva prata om det är skrämmande för de flesta. För vi vill ju verkligen inte tro att det förekommer. Att föräldrar utsätter sina egna barn. Att mor-/farföräldrar förgriper sig på sina barnbarn. Att de vi litar på och anförtror våra barn åt i förskolor, skolor, fritidsverksamheter inte är att lita på. Att de inte vill våra barns bästa.
Och innan du missuppfattar mig alldeles – det handlar självklart om ett litet antal individer. De allra, allra flesta skulle inte drömma om att utsätta ett barn för någon form av övergrepp.

Men ändå är det tillräckligt många som inte bara drömmer, utan faktiskt begår övergrepp mot barn. Tillräckligt många för att ungefär två elever i varje klass ska ha utsatts för någon form av övergrepp.

En siffra som högg som en kniv i hjärtat. Två barn i varje klass… Det är oerhört, ofattbart många barn! Även om det även här finns grader i helvetet i den mån att övergreppen kan vara mer eller mindre grova, mer eller mindre ofta förekommande, begågna av anhöriga, jämnåriga, personal eller okända. Men i önskevärlden skulle inte något barn behöva drabbas av ens den minsta kränkning, vare sig av sexuell eller annan art.

Men om vi inte vågar prata om det, inte vågar se och förstå, då kan vi heller inte varken förebygga, förhindra upptäcka eller sätta in rätt åtgärder när det som inte får hända verkligen händer.

ATSUB efterlyser mer av utbildning om övergrepp mot barn såväl förskolor som skolor, hos polis och rättsväsende och inom sjukvården.
Och inte minst en större kunskap hos beslutsfattare. Såna som Ellen och jag. Och kanske många av er som läser detta… Kunskap – det mest effektiva vapnet i nästan varje sammanhang!

Själv börjar jag genast att skriva på en motion om obligatorisk utbildning i brott mot barn inom alla vårdutbildningar.

Om du är beslutsfattare (förtroendevald) eller aktiv inom kommun, polis, sjukvård – vad kan du göra för att förbättra kunskapsläget?

Har personalen inom Socialtjänsten i din kommun kunskap om hur man ska agera när man får kännedom om att ett brott begåtts mot barn?

Vet personalen på förskolorna hur man anmäler?

Kan personalen på BUP rutinerna? Finns det ens rutiner?

Hur ser man tecken? Hur och när ska man anmäla? Vart vänder man sig som anhörig?

Är frågetecknen fler än utropstecknen behövs mer kunskap!

Bor du i Västra Götaland jag jag ett mycket enkelt tips – Vänd dig till ATSUB. Kolla på www.atsubgbg.nu

De erbjuder kostnadsfria föreläsningar till föreningar, organisationer, arbetsplatser.

I ljuset av det tragiska självmordet av tjejen som blev utsatt för sexuella kränkningar via internet borde vi alla se lite klarare. Att det finns. Både på nätet och i den verkliga världen. Och att det är våra barn det handlar om. Och om hela familjer som bryts itu, går sönder, drabbas. Och, som alltid, ju mer vi kan förebygga, ju tidigare vi kan upptäcka, ju snabbare och effektivare vi agerar, desto större chans att barnen (och anhöriga) kan få ett gott liv.