Kvotering och klokskap

Hamnar, återigen, i en församling där jag är i extrem minoritet… Kvinna och politiker. Bland övervägande delen män från näringslivet.
Jag, i min tunika med färgglada, galopperande hjortar, lyser som en fyrbåk bland de mörkgrå kostymerna.

Det här händer mig hela tiden.

Endera lyckas jag konsekvent missuppfatta var jag borde vara någonstans, eller så gör andra det. Min uppfattning är att jag missuppfattar. För varje gång det här händer brukar jag under dagen få kommentarer i stil med: ”Men vad roligt att se en politiker här!” ”Kul att träffa på en tjej som är intresserad av vad vi gör!” ”Varför kommer inte fler politiker ut till oss?”

Ja, varför gör vi inte det? För jag tycker inte att jag är ”ute” tillräckligt. Kanske för att vi blir så ärendestyrda att vi har svårt att lyfta blicken över sammanträdesbordshorisonten. Jag vet inte. Men för mig är det viktigt att få nya intryck, nya perspektiv på saker. Och kunna lägga andra perspektiv på gamla saker.

Kunde ju inte undgå att lägga ut några kommentarer på sociala medier ang det lilla faktum att dagens publik består av 141 män och 9 kvinnor.

Och, helt befogat, inleds en liten dialog om kvotering. Så jag kände att jag vill ta tillfället i akt att uttrycka mig lite mer mångordigt än vad som är passande/möjligt på FB/Twitter.

Jag svarade nämligen ungefär så här: ”På varje fråga om innehåller ordet kvotering, är svaret – Nej!”

Jag tycker nämligen att kvotering är fel väg att gå.

Däremot är jag övertygad om att varje klokt tänkande företag/organisation/förening/parti som har ambitionen att bli något mer än ”Klubben för inbördes beundran” gör klokt i att ha en styrelse/medlemskader/representanter/företrädare osv som i någorlunda mån speglar den omvärld den verkar i.

Just idag var fordonsindustrin på tapeten. Även om det statistiskt sett är något fler män än kvinnor som kör bil idag, utgör ändå kvinnor en stor målgrupp.
En målgrupp som dessutom har stort inflytande även på bilköp som görs av män. Och nej, jag menar inte bara bilar som införskaffás i syfte att imponera på det täcka könet.

Eftersom kvinnan endera kör själv eller stundtals är passagerare och dessutom delar ansvaret för familjens eventuella barn.
Vilket har betydelse för val av bil. Små barn – lättmonterade barnstolar (även för kvinnor, som ofta har något kortare räckvidd än män, men också behöver kunna spänna fast såväl stol som barn), säkerhet, spilltålig klädsel, plats för barnvagn osv, osv. Större barn, andra kravspecar. Tex i mitt fall – färg: Så nära smutsig grusväg som möjligt, för så få biltvättar som möjligt efter transporter till stall.

De flesta familjer fördelar inte sitt hemarbete till exakt 50% av av varenda syssla. Vi har därmed lite olika perspektiv på tex vårt bilanvändande. I vår familj tex är det undertecknad som har störst behov av lastutrymme och prioriterar därför det vid val av bil. Jag kör långsträckor, maken kör kortare sträckor, dock under längre tid, eftersom han roar sig med att sitta i kö långa tider… Farthållare är därför helt ointressant för honom, men praktiskt för mig (som annars riskerar såväl körkort som böter på regelbunden basis… Diagnosen ”Kroniskt tung gasfot” accepteras visst int av ordningsmakten…)
Det var konsumentperspektivet i extremt förenklade och högst personliga ordalag.

Om man ser till personalförsörjningsperspektivet är det ju direkt korkat att utesluta hälften av tänkbara, kvailifcerade sökanden till en tjänst. Eftersom (återigen statistiskt sett) tjejer/kvinnor har högre betyg och oftare högre studier än män, vore ju bortsorterande av just den kategorin synnerligen obegåvat, åtminstone till tjänster med krav på utbildning.

Och, ja – jag tycker faktiskt att det finns en poäng i att det finns personer av varierande kön på arbetsplatsen. Det blir en bättre och mer kreativ arbetsmiljö.

För att dra en gammal klyscha – Om alla tänker likadant, blir det inte mycket tänkt.

Så vad det handlar om är att låta klokskapen gå före bekvämligheten.

Varje organisation har nytta av att få in så många olika perspektiv som möjligt. Det handlar såväl om kön som ålder och etnicitet.(För att inte det här ska bli ett inlägg på sisådär 342.000 tecken, lämnar jag de två sistnämnda därhän för ögonblicket, liksom perspektiv kring funktionsnedsättningar, sexuell läggning mm mm.)

Men vad som pågår idag (och historiskt) är en inofficiell kvotering av män till tex bolagsstyrelser. Lika improduktivt som kvotering av någon annan grupp.

Och kanske är,det så enkelt som en del organisationsteoretiker hävdar: Att män rekryterar män. (Man kallar det bara inte kvotering, för det är ett ord som liksom är förbehållet de tillfällen då kvinnor rekryteras. Det är inte bara i mina öron som ordet har en negativ klang) Man rekryterar så lika sig själv som möjligt, för det känns tryggast så. Enklast liksom.

I så fall har jag ett bistert besked till alla trygghetsnarkomaner: Världen är mer och fler än ni. Den har dessutom den obehagliga egenheten att den förändras och utvecklas.

Och den som inte hänger med blir efter. Och där är inget kul att va’… Dessutom rätt otryggt i förlängningen, för den som är efter sin tid är bara efter, inte efterfrågad.

Gäller såväl företag som politiska partier.

Homogenitet är möjligen bekvämt, men inte särskilt konstruktivt, utmanande eller utvecklande.

Så, jag föredrar klokskap framför kvotering.
Och fortsätter oförtrutet vara fel person på fel plats och lär mig därigenom mycket, mycket mer än genom att ständigt vara i mina ”egna” sammanhang. Kanske kvoterar jag därigenom in mig själv, i dessa ”fel” sammanhang. Men det är i så fall ett eget val. Mitt val. Till förtret för somliga kanske, som anser att ”skomakare ska bliva vid sin läst” (eller politiker vid sin talarstol) Men den här ”skomakaren”har massor av läster att välja på – och ju fler som används, desto större förståelse får jag för andra ”verkligheter”.

En kommentar för “Kvotering och klokskap

Kommentering avstängd.